25 december 2014

En Julbetraktelse
- Kärleken är den största gåvan. 

Jag sitter i fönstret och stirrar ut mot gatan. Ljusskenet från gatlampan svajar fram och tillbaka allt medan snöstormen viner mellan husen. Även om stormen är vild just nu så vet jag att när morgonen gryr ligger vintertäcket fridfullt och gnistrar i morgonljuset. Ett vinterland värd ett vykort - eller en bild på Instagram. 
Det är bara dagar kvar till jul och butikerna är fyllda av stressade julshoppare som ännu jagar den perfekta julklappen. Varje år önskar man hitta just den perfekta gåvan, men allt för ofta faller man in på samma gamla mönster - strumpor till pappa, inredning till mamma och en tröja till syster. Därtill finns klassikerna som räddar mångas julhandlande; presentkorten och chokladaskarna. 
När julen nalkas är det många flyr stadens betongdjungel för att fira julen där tystnaden talar ett helt annat språk. En plats där minnena är många, traditionerna ifrågasatta och där släkten är som tjockast. 
Glöggen sjuder på spisen, julmusiken fyller lägenheten och ljusen sprider sin värme. Det ringer på dörren och kvällens gäster anländer. Tumult i den trånga hallen, blöta skor som lämnar vattenpölar på golvet och snö som ruskas ur håret. 
Julfriden lägger sig sakta medan gästerna finner sin plats. Prasslet av lite chokladpapper, glöggen som hälls upp i muggar och skratten som ekar genom lägenheten. Under julgranen ligger några paket gömda i väntan på att någon ska upptäcka dem. 
Plötsligt är det någons nyfikenhet som väcks och snart hörs en häpen röst som utropar ”Nähä! Säg att de int e va ja tror de e!, På riktigt? Int ha du väl..? - din godhjärtade lilla gris!” Gåvorna delas ut och gästerna är som små barn på julafton. Ögonen glittrar av förväntan, leendena växer större och julpappret flyger i luften. 

Julen närmar sig med stormsteg, se - den är redan här! Julaftons morgon gryr med en förväntan i luften. Julgröten står på spisen och julstrumporna väntar vid frukostbordet på hungriga julfirare. En lugn dag med en film, förberedelser och Kalle Anka. 
 Julstök i köket tar vid och ett massivt julbord dukas fram. Klassikerna blandas med nykomlingar och  som vanligt äter man alldeles för mycket av det goda. Snart lägger sig matkoman över oss alla fastän faten ännu inte är tömda. 
De minsta börjar bli otåliga - är det inte dags att öppna julklapparna snart? Eller, är det kanske barnet inom var och en av oss som otåligt väntar. Är det inte dags snart? Det kliar i fingrarna och vi har alla varit och känt på paketen under granen. 
Paket efter paket delas ut. Kärlek från våra nära och kära i form av en gåva. Julpappret ligger snart utspritt på golvet och en hög av gåvor står framför oss. Tänk om vi skulle se tanken bakom varje gåva? Se kärleken i varje sak vi får? 
Även om jakten på den perfekta julklappen går het varje år, ger jag mina gåvor av kärlek. Tacksamhet för att personen är precis den de är. För vi ger inte julklappar för att vi måste - vi ger våra vänner och vår familj gåvor för att vi vill.
När julafton är slut är det inte alltid tanken bakom gåvorna vi tänker på. Nej, vi tänker på att vi kanske vill ha något från kylskåpet. Och vi tänker på de saker vi fått; den nya datorn, boken eller något av det andra som fanns i våra paket. 

När juldagen gryr bestämmer jag mig - det är dags för en ny tradition. Jag tar fram min telefon och plitar ner några välvalda ord av kärlek och tacksamhet. Några personliga meddelanden för att sprida lite mer julglädje till den som står en närmast. För man kan aldrig få för mycket kärlek.
Meddelandena är skickade. Kärleken berör och plötsligt har julen blivit lite ljusare.

23 december 2014

Now there's new hope

Min blogg har lidit allt mer och mer under hösten. Delvis i takt med att min ork har blivit mindre och all stress, press och saker som ska göras ökat. Men, delvis har min dator också varit en bidragande orsak. 

Min kära MacBook har börjat sucka allt högre och ständigt gått mig på nerverna när det ibland tycks vara så otroligt svårt att göra något annat än att låta regnbågen febrilt snurra på muspekarens plats. Stackars liten. 

Tack vare en liten julgåva i form av ett stipendium har jag nu haft möjlighet att köpa mig en ny dator och plötsligt är det roligt att vara på datorn igen! Att öppna ett dokument tar inte flera minuter och att snabbt kolla något på internet/FB/twitter/google docs är plötsligt möjligt. 

Så, nu hoppas jag att också jag ska orka blåsa lite mera liv i bloggen och fortsätta hålla er uppdaterade om mitt äventyr som journaliststuderande! - och livet i allmänt. 

To be continued..