Den där känslan när man bara vill springa in i någons famn och gömma sig där. Bli omfamnad av tryggheten. Att ha en axel att luta sig mot. Att ha någon som man kan tala med när det är sämre. Jag har ingen öppen famn jag kan springa in i. Vad jag vet. Jag ser ingen öppen famn att söka skydd och tröst hos. Jag vet inte vem jag skall gå till när det är som mörkast och som tyngst.
 |
| man får vara liten, man måste inte alltid vara stark |
Jag vet, gå till Jesus. Men ibland behöver man människor också. Det behöver jag. Idag. Nu. Livet är inte en solskenssaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar