Att spendera fyra timmar med att stryka kläder är kanske inte det mest vanliga, inte fyra timmar skoltid i alla fall. Fast detta har jag faktiskt pysslat med idag. Samma sak förra veckan också. Vi var tre - fyra personer som strök alla dessa åtta timmar, så därefter kan ni kanske räkna ut hur mycket kläder vi har strykt. Det är en hel del kan jag säga.
Ensamheten har varit extra påtaglig idag. Telefonen har som vanligt varit tyst. Igår ringde det faktiskt någon, det enda problemet var kanske att personen i andra ändan av linjen hade ringt till fel nummer. Så jag kanske nog inte räknar det. Har suttit i min sedvanliga fåtölj och bara varit. Regnet har öst ner utanför mitt fönster medan ljusen i mitt rum trängt undan mörkret. Det är något speciellt med levande ljus.
Saknaden har också varit stor idag. På teamet behövde man aldrig känna sig ensam, där fanns det alltid någon som såg en, någon som uppmuntrade en, någon som alltid fick en på bättre humör. Jag saknar detta. Att bo tre stycken i en lägenhet är ganska stor skillnad från en del ställen vi bodde på i sommar. Jag trivs med mina sambos, och de är av de bästa. Men som det är nu så klarar jag inte av det mycket längre. Det är inget jag kan sätta i ord mer än så här. Min käre vän som jag fick återse igår påpekade detta också då, på ett sätt jag inte tänkt på tidigare, men det stämmer. Alltför väl.
de e såna stunder man ska ta upp telefonen o ringa nån som kanske behöver det:)
SvaraRadera