Jag hade glömt känslan av frihet, den frihetskänsla jag får när jag kör. Satte mig bakom ratten och körde iväg för första gången på ett bra tag idag. När lovsångsmusiken började strömma ur högtalarna kunde jag inte annat än att höja volymen och sjunga med. Jag behövde detta.
Jag har återigen funnit mig själv sittandes i min fåtölj. Ensam. Jag vet egentligen inte hur det blev så här. Det känns som om jag lever i en korridor kantad med stängda dörrar. Dörrar som jag inte har tillträde till. Dit får jag inte gå. Varje gång jag stiger ut genom min egen dörr möts jag av mörkret och stängda dörrar. Jag vet orsaken, men det faktum att det bara lämnar mig kvar ensam gör att orsaken inte tröstar mig ett dugg.
Saknaden har varit om än mer påtaglig idag än igår. Det finns en tunn linje mellan saknad och sorg. Sorgen har varit min trogne följeslagare idag. Jag måste träffa mer människor. Jag klarar inte av att sitta instängd i mitt rum varje kväll i flera veckor. Just nu har jag väl bara mig själv att skylla. Det är faktiskt inte så svårt att ta fram telefonen och slå en signal. Problemet är kanske att de jag saknar mest befinner sig ca fem timmars resa härifrån.
Jag hör inte hemma här. Jag ser det nu. Kom, ta mig härifrån. Jag vill leva igen, leva i kärleken. Kom, ta denna sorg ifrån mig. Jag vill le igen, jag vill vara i din trygga famn. Älska mig för den jag är.
Hittade en lapp där det stod: Vänskap är trygghet, omtanke när dagen blir svår. Ger ro i oro, tänder ljus i mörker. Gud talade till mig. Jag är inte ensam, jag är älskad för den jag är. Vänskapen finns fortfarande där, kärleken och omtanken finns också kvar. Inget och ingen kan ta detta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar