Inte kan man ta det så hårt. Det är vad jag bruka säga rätt så ofta nu för tiden. Men inte kan man ju göra det heller, man går ju in i väggen på kuppen i så fall. Spenderade fyra timmar bakom datorerna tillhörande powerpointen i Sion idag. Lite längre än ett vanligt möte. Men jag klagar inte, för jag trivs!
Om ni läste mitt förra inlägg där jag skrev om ett meddelande jag fått för 2,5 år sedan. Jag bestämde mig igår att tacka denna vännen för vem hon var och är, för att hon fanns där för mig då. Jag skrev det och förväntade mig aldrig att få ett svar. Men när svaret plötsligt kom chockas jag ännu mer. Det är nu skönt att veta att det redan då var någon som hade framtidstro om mig, att det redan då fanns någon som trodde på mig, någon som brydde sig om mig, och som på något sätt ändå visste att allt skulle ordna sig. Jag går åter och åter igen tillbaka till detta meddelande, läser det igen, och kan inte tro att detta stämmer.
Inga desto djupare tankar på lager idag. Gud är god, och jag har fått vara med om så mycket den sista tiden. Jag ser spår överallt av Guds verk, och bara njuter av att få vara Hans barn. Finner inga ord, är mållös över hur vissa saker har utvecklats. Ja, idag är jag en ordlös person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar