When you left your footprints

Har idag gjort en del av mina plikter som storasyster: tagit med syster på hennes ridlektion och delat ut inbjudningskorten till hennes stundande kalas där jag kommer att fullgöra min plikt som lektant: Det är sådant man råkar ut för när man är storasyster, tydligen. Men ganska kul är det ju nog. 

Jag har inte packat min väska ännu, men borde verkligen sätta igång med tanke på att mitt tåg far om ca. åtta timmar. Jag har ännu en del att göra, men hela resan känns aningen overklig. Kanske för att den kommer aningen hastigt på. Men, den stora glädjen är att jag äntligen kommer att få träffa min saknade vän Emilia (två av dem), varav ena var i London förra gången jag var ner, och andra var fast hemma, en timme bort. Men nu. Och förhoppningsvis en hel drös andra fantastiska människor!

När jag kom hem ganska sent igår fick jag uppleva något speciellt. Ni vet förr i tiden när man tog bilder så framkallade man bilderna för att se resultatet, idag framkallar man knappt nå bilder alls, allt finns på datorn eller på någon bortglömd extern hårddisk. Min mor hade som alla hjärtans dag present åt mig framkallat 315 bilder åt mig mestadels från sommaren och lite av det senaste året. Och vilken känsla! Att faktiskt hålla i de bilder man tagit. Man får en helt ny syn på dem, och minnena kommer tillbaka på ett annat sätt. Nu skall jag laga ett riktigt fotoalbum med riktiga bilder! Rekommenderar varmt!

Har efter en dag konstaterat: det är ganska skönt att inte bo hem-hemma längre. Att ha sitt eget ställe. Jag säger inte då att alla gör det, man jag är nog den mer självständiga typen.