Det här med relationer och vänner. Att ha vänner som är upp över örönen kära i någon har sina följder. När det går bra ser man ibland inte skymten av dem, men när det går sämre kommer de oftast springande. Jag dömer dem inte för jag vet precis hur det kan vara, men visst är det aningen irriterande.
När man egentligen börjar tänka på det så är väl de flesta i ens omgivning kära eller förälskade i någon. Där finns de som hittar varandra, de som tvingas leva ensamma med sin kärlek, de olyckligt kära, de med brustna hjärtan och de som inte alls är kär i någon. Nästan alla dessa faser är väl övergående på ett sätt eller annat. Den som säger att kärlek är lätt så kan jag nästan lova att den slår jag. För det är det inte, inte för alla. Till de som har hittat sin kärlek lyfter jag på hatten och grattar er från djupet av mitt hjärta.
Jag tror det finns många runtom oss som är kära men som inte vågar ta steget för att visa sin kärlek. Vad är bättre? Att våga ta steget och inte veta hur resultatet blir, eller att inte ta steget alls? Är det bättre att inte veta än att veta om den andra är intresserad eller inte? Hur är det egentligen?
Det jag ville säga var väl att ta hand om alla dina vänskapsrelationer och relationer överlag, alltid! Frasen "Are you giving up our friendship over a guy/girl?" i olika versioner är inte alldeles ovanlig i de filmer man ser idag. Se till mina vänner att inte hamna i den situationen.
Det finns någon för alla. Detta är en historia som förr eller senare alltid slutar lyckligt. Det, därför att kärleken kommer från Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar