Tog helt kallt och kopierade denna text Julia skrev. Kunde inte ha beskrivit det bättre själv och hon slog helt enkelt huvudet på spiken.
"Mitt stora trauma - och säkert många andras - kan sammanfattas i två meningar.
"I am not enough. I am too much." Inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt social, inte tillräckligt smart...
(the list goes on and on) Men för känslosam, för krävande, för invecklad, för behövande, för mycket...
Just nu försöker jag aktivt lära mig att inte låta det här påverka mig och mitt sociala liv alltför mycket.
Att inte automatiskt dra slutsatsen att det är jag som varit för mycket när jag känner att
någon inte orkar med mig. Inte det lättaste men det är helt klart värt ett försök."
Hur många gånger har man inte kämpat med känslan av att inte vara tillräckligt men på samma gång för mycket? Just det där med att inte vara tillräckligt snygg, social och så bortåt medan man på samma gång känner sig allt för krävande och invecklad. Ugh! säger jag bara. Man är så snabb att dra slutsatsen att man varit för mycket - för påträngande, envis, jobbig, känslosam, behövande - ja, ni vet den rambambulan. Folk brukar säga åt mig att sanningen sällan är så, men hur kan man vara säker?
Något av det värsta jag vet är att känna sig ignorerad - även om så kanske inte är fallet, men ibland hindrar det inte mig från att känna så. Det är just då man tänker så här "är jag för mycket, för krävande, för behövande, för..?". Jag vill bli ihågkommen, veta av mina vänner att de ibland tänker på en fast det går evigheter mellan man ses. Jag vet allt för många som säger att de finns för en, man får tala med dem och allt det där - men de frågar aldrig hur man har det. Är det alltid jag som ska ta kontakt? Kommunikation brukar fungera båda vägarna. I've been left alone and left behind too many times before.
"Stay strong. Even when it feels like everything is falling apart."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar