Det känns som om jag försöker hålla i en dröm. Som om jag försöker göra en dröm till något som hänt på riktigt. Enda problemet är att det faktiskt har hänt på riktigt. Jag var i Helsingfors i helgen, jag var på konferensen, jag var i bussen, jag träffade alla vänner och Gud mötte mig på riktigt.
Bussen hem var också den en intressant historia. Bussen var fylld till sista plats och ganska mycket folk på liten yta med andra ord. Efter mer än halva tiden tar en vän initiativet att be tillsammans i grupp. Det är redan en grupp som gör detta, men vi bildade en till så att det inte skulle ta fem evigheter. Vi stod/satt i en ring, så gott det nu gick i bussen och bad. Härligt var det också! Fy vad bra! Sedan var det också en som började sjunga en lovsång som vi sjöng under flera tillfällen under konferensens gång. Det var mäktigt.
Idag har varit en helt bra dag. Lite jobbigt att det första man gör i skolan efter höstlovet är att ha tent. En tent som hör till vårt yrkesprov. Men, det gick helt bra, så ingen fara på taket där heller. Gick hem vid lunchen fram och tillbaka. När jag sedan kom ut och skulle skynda mig tillbaka till lektionen möter jag en äldre dam som är på väg in på höghusets innergård. Hon ser ganska så förvirrad ut och tårarna rinner. Hon har tappat bort sig på sin väg till tandläkaren. Innan vi har talat färdigt och hon nu vet hur hon skall ta sig till tandläkaren har tårarna slutat rinna och hon ger mig ett fint leende och en klapp på axeln innan hon går med lättare steg mot tandläkaren. Dagens insats.
Det var en mycket givande väg tillbaka till skolan. Först damen som tappat bort sig, och sedan möter Gud mig starkare än tidigare. En bekräftelse på att man inte måste vara på konferenser eller annat för att få möta honom. Jag var på väg till skolan. Jag har aldrig förr upplevt att Gud talat direkt till mig. Idag fick jag ett svar. Jag ropade till Jesus när jag gick längs gatan, och innan jag hinner längre får jag ett svar, ett svar jag inte väntade mig att få. "Ja, vad vill du min älskade dotter?"
Jag är så chockad att jag stannar upp mitt i mitt steg. I den enkla meningen från honom får jag så många bekräftelser. Han frågar dessutom vad jag vill, fast han redan ser mitt hjärta och vet mina tankar, han frågar ändå; vad vill jag? När jag någon sekund senare kan gå igen kan jag inte annat än att säga tack och sjunga den lovsång som snurrade runt i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar