Det där med sportlov har jag nog nästan fått om bakfoten. Jag har nämligen besökt en skola här i Helsingfors idag, och den verkar nog väldigt bra. Så, jag får se nu vad det blir till i höst, har lite än jag vill fundera på, men det är nog ingen omöjlighet.
Mina planer ändrades lite när jag fick veta att min vän som jag egentligen skulle sova hos i natt blivit sjuk så sover jag en natt till hos Frida. Har ännu inte heller bestämt mig om jag åker hem imorgon eller på onsdag, men det beror lite på. Så jag får väl se.
Det är nog nästan skrämmande hur snabbt man anpassar sig till något nytt. Hur snabbt en del kan förändra ett krossat liv till ett nytt helt liv. Hur en del kämpar hur länge som helst och knappt tar sig över kanten. Hur snabbt och med så lite kan förstöra en annan människa. Hur man ändras för livet och har de såren eller ärren kvar. Såren borde man se till att få läkta, men ärren kommer alltid finnas kvar, vi kommer att påminnas om dem. Vi kan lära oss leva igen, men vissa saker följer med oss.
Ärr har man kvar för livet och en del saker kommer att göra oss påminda om vad vi gått igenom eller om våra ärr. "Som stenen formas av havets vågor så formas hjärtat av livets vågor och kan aldrig ta samma form igen". Vi förändras. Livet formar oss. Människorna formar oss. Gud formar oss och håller vårt hjärta.
Gud sätter en del människor på våra hjärtan som vi inte alltid når fram till. Och det kan ta ont. När en relation bryts, då tar det ont. När man säger "hejdå" åt någon och inte vet när man kommer att ses igen. Det tar också ont. Men vi vet att vi älskar dem från hjärtat. Människor som vi älskar men som inte svarar. Det tar ont. Gud kan sätta sådana människor på våra hjärtan, men Han är med oss i smärtan och håller om oss. Vi skall älska dem ändå. "För den som tror samverkar allt till det bästa".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar