You hear the cry of the broken

Det är intressant hur man kan få sig själv att må så dåligt, eller dra ner på sitt eget humör så mycket. I veckan har jag märkt ännu något som är kvar från det att jag blev utfryst av mina vänner för snart 5 år sedan. 

Jag har alltid vetat att jag har kvar sår från den tiden, men först nu har jag insett att ännu en av mina "egenheter" är sår från den tiden. Så jag tänkte vara lite ärlig med er idag och lista en del saker jag ännu kämpar med:

Jag är livrädd för att bli utfryst eller ignorerad.

Jag har svårt att släppa människor riktigt nära.

Jag tror jag tränger mig på och tar därför sällan kontakt eller initiativ att träffa folk.

Jag kan tolka minsta lilla till att jag blir ignorerad, t.ex. ett meddelande som lämnar obesvarat (speciellt om jag där frågat t.ex. om jag och den personen ska träffas).

Jag kan inte ta emot uppmuntran utan tror att det bara är något folk säger utan att mena det.

Jag tror inte att folk kan tycka om mig och älska mig för den jag är. 

Där är några saker. Tragiskt, kanske ja, men ändå sant. Fem år har gått och jag har kommit långt, men än finns det saker kvar. Men jag är ändå tacksam. Utan utfrysningen och utan mina sår hade jag aldrig varit den jag är idag. 

Nåja. Idag har det inte hänt massor. Har vistats ute på balkongen i ett soligt väder som antyder på att våren är på kommande. Jag har inte kunnat sätta ifrån mig min bok Safe Haven innan jag till sist läste ut den. Så sjukt bra! Läs den, eller se filmen! Ikväll var det också bön i sion med en hel bunt fina människor. 

Sociala vänner man har... ;)  // grymt bra bok! Sparks har gjort det igen..