Nåväl, det där med att kicka igång studierna gick inte så överdrivet bra. Översättning = nej, jag har inte börjat ännu. Men nästa vecka, då!
Idag, den 22 september är det precis ett år sedan jag träffade farmor för allra sista gången. Hon hade varit sämre i närmare ett år och efter en stroke återhämtade hon sig aldrig. Det var en gång som jag hälsade på som hon inte visste vem jag var, och det var då jag slutade hälsa på.
Men den här lördagen, för ett år sedan var jag i kyrkan med några vänner efter att jag förberett söndagens möte när man pappa ringde och frågade om jag skulle komma med till sjukhuset. Jag hade tänkt säga nej, jag var ändå på väg till en förlovningsfest någon timme senare. Men något sade mig att jag skulle åka med till sjukhuset.
Idag är jag evigt tacksam över att jag åkte. Det var sista gången jag träffade min farmor, och som ett mirakel för alla oss som var där (nästan alla hennes barn och några barnbarn) så var hon sig själv. Hon talade med oss, vi diskuterade och min pappa (bråkstaken bland syskonen) retades förstås med henne och de andra - precis som "på den gamla goda tiden".
Men till sist tog även detta slut. Det var som att hon skulle ha somnat mitt i en mening, och tyvärr vaknade hon aldrig riktigt till igen. Hon var tillbaka i det tillstånd hon varit flera månader. Tre dagar senare fick hon somna in och flytta hem till Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar