Wow!

Idag väljer jag att bara använda ett ord i ett försök att beskriva min dag i kyrkan: Wow! 

Sedan sist har jag spenderat massor av timmar i skolan - bara torsdag-fredag blev saldot på 16 timmar, och då fortsatte jag också när jag kom hem. Förutom i torsdags när jag efter ett tag insåg att jag glömt laddaren i skolan, så då datorn till sist dog tog jag och Sannah en filmkväll istället. 

Flitiga studeranden och så dagen då det serverades hamburgare med franska i skolan. 

Bilden till vänster är från fredagens UPRISING, en riktigt skön kväll med bra möte och chill med fin-fina människor. Bilden till höger är från dagens möte i Sion - så underbar dag i kyrkan idag. 

Skulle egentligen vara ledig idag, men så bra gick det. Inte mig emot egentligen, för det blev en riktigt spännande gång idag! Åkte till sion tidigare för att ta det lugnt, lovsjunga lite och tydligen var jag inte ensam om den planen. Just som jag skulle åka iväg ringde Jakke och frågade om jag kunde komma och släppa in honom. De säger ju att great minds think alike...

Jag har umgåtts med fina människor, skrattat, lokaliserat en stinkande påse med möglande mat och alldeles för gammal mjölk som åkte ut direkt, sprungit ärenden, jobbat, inte hunnit äta, stressat lite, blivit skrämd av pastorn, umgåtts med folk och haft det allmänt roligt mitt i allt det där. Idag har också varit en av de där dagarna då man slås av det faktum att man är så välsignad med att varje söndag få jobba tillsammans med så många underbara människor! Love it!

Sedan har vi dagens predikan. Den var helt fenomenal och en av de bästa predikningar jag någonsin hört av Stefan! Galet bra, relevant och helt enkelt Wow! Missade du den måste du lyssna på den då den kommer upp på sions hemsida! 

Jag har märkt att Gud jobbar på flera områden i mitt liv just nu och till min förvåning är det inte på just de områden som jag upplever som jobbigast nu, utan på andra områden. Vilket gör att jag med nya ögon kan se på Gud och tänka "wow!" Han ser verkligen hela bilden och vet vad jag behöver just nu för att orka med allt det andra. 

Gud är inte den som stillar stormen, utan han är den som kallar oss ut till honom mitt i stormen. Han lättar inte på omständigheterna, men när vi fokuserar på honom blir omständigheterna så mycket mindre och vi vet att Gud är så mycket större än våra omständigheter. Han är inte orolig över något, han vet redan hur allting kommer att lösa sig, och han vet vad som är vårt bästa. Så, är vi då inte ganska tokiga om vi inte litar på honom?