Gfem flyttade in på Vasabladet

Titta gärna in till oss på Gfem! Ni hittar oss näst längst ner på vasabladets förstasida, eller här. 

Medan alla andra är ute på sportlov sitter jag och min klass på arbetsläger på Vasabladet. - Nånej..! Men det känns lite så när man jobbar tio dagar i sträck och Instagram konstant uppdateras med bilder från Florida, Stockholm, Paris, Bryssel, Åbo - you name it. 

Sedan senast har vi jobbat på pre-produktion och flytt till VBL innan vi förra måndagen kickade igång vår sajt på vasabladets webbsida. Varje dag har vi nu upp emot tjugo uppdateringar på webben och olika sociala medier. Nyheter, kolumner, features, #vasasansikten och så vidare. 

Så, det har varit fullt ös. Jag har under denna vecka hunnit skriva två kolumner, och där innan har jag jobbat morgon, kväll och helgskiften där jag gått på konstutställning och naturmotionsdag. Roligt, varierande och som jag sagt tidigare: vore inte livet så otroligt osocialt skulle jag konstant jobba kvällar och helger. 

Förutom att jobba och springa runt på stan på juttun eller jakt på nästa #vasasansikte så har det också varit annat på tapeten. Bland annat hade jag fantastiskt besök i förra veckan av Emilia. Vi gjorde egentligen inte så mycket speciellt, men på onsdagen gick vi faktiskt på ett spontant biobesök och drog med oss några andra.

Till min totala förvåning så kunde alla komma trots att jag frågade samma eftermiddag - hur ofta händer det i våra upptagna liv? Riktigt roligt var det i alla fall och jag skulle klassa den onsdagen som väldigt lyckad - även om den råkade bli 21,5 timmar lång. 

Men just nu sitter ja mest bara och saknar mina vänner. Och har ångest över att jag inte kommit på något bra att göra imorgon på jobbet. Men mest saknar jag mina vänner. Både de som flyttat långt borta, bor långt borta eller bara stuckit långt bort på semester. Och innerst inne vill jag också ha semester. Flyga någonstans. London. Göteborg. Kryssa till Stockholm. ANYTHING.

Åh! Just det - jag tänkte nästan glömma! Efter att vi fört flyttlasset till VBL den 14:e låg en liten present och väntade på mig när jag kom hem. Sött, hjärtevärmande och fint! 

En Nyårsbetraktelse

Klockan har just slagit midnatt och jag står en bit från de andra. De har inte märkt att jag är borta. Fyrverkerierna lyser upp himlen och uppskattande uuh’n hörs från den stora skaran människor som samlats nere vid stranden. Fyrverkeriernas sprakande och smällar ekar mellan husen. Det är ett fantastiskt skådespel med vackra fyrverkeripjäser som avlöser varandra. 

Plötsligt är det som om jag är helt ensam. Jag står ensam kvar på gräsmattan ovanför stranden. Fyrverkerierna fortsätter och för varje smäll slår ensamheten, ångesten och osäkerheten till. Pang - du e övergiven. Bom - du är oälskad. De slår luften ur mig och tårarna börjar fylla mina ögon. Omkring mig hör jag plötsligt människornas jubel. Med suddig blick ser jag människor som kramas, hoppar runt med sprakastickor och önskningarna om ett gott nytt år hörs mellan smällarna. 

Men jag står ensam. En tår letar sig ner för min kind och jag har svårt att andas. 

Jag är rädd för att det nya året ska bli precis som det förra. Alla tankar trasslar ihop sig och jag får ingen rätsida på något alls. Rädslan och ångesten naglar fast mig och för ett ögonblick är det som att jag är fast i tiden. Lättad över att lämna det gamla året bakom och börja något nytt, men samtidigt vettskrämd för att det nya året ska bli exakt som det förra. 

Runtom mig är glädjeyran total. Människor kramas, önskar varandra gott nytt år och någonstans i närheten korkar någon en champagneflaska. Någon buffar till mig och jag staplar ett steg framåt. En tjej springer förbi mig och rakt in i armarna på en kille. Jag sänker blicken mot marken och torkar bort några tårar som letat sig nerför mina kinder. 

Jag ser honom inte innan han dyker upp vid min sida och lägger en arm över mina axlar. Han drar in mig i en kram och säger ”vi ska hoppas att dehär året blir bättre”. Det känns bra att ha någon som vet hur det verkligen är, och som på något sätt kan relatera till det man går igenom. Men  i den stunden är det han som håller upp mig. Det känns som att hela jag smulas sönder inifrån, och det vore så enkelt att bara släppa taget och bryta ihop helt och hållet. Här och nu, bara släppa allt. 

Men det är inte jag som släpper taget. Han gör. Han drar sig ur kramen och söker sig snart vidare för att gå till de andra. 

Jag sitter i bilen utanför huset där festen ska hållas, jag är redan lite sen men jag kan inte förmå mig själv att gå in. Jag skrattar lite bittert åt ironin över att jag längtat efter det här i flera år, men när jag väl är här kan jag bara tänka på en sak; hur tar jag mig härifrån? Jag försöker fundera ut någon bra ursäkt till varför jag sen inte heller kom på festen. 

Det är mitt första nyår på fem år som jag inte jobbar. Jag hade för en gångs skull bett om ledigt för att få spendera nyår med vänner istället för stress och jobb. Men just nu överväger jag faktiskt att åka tillbaka till jobbet. Men innan jag hinner bestämma för vad jag ska göra ser jag ett par billyktor som kommer emot mig. Fler gäster anländer och min chans att fly är förbi. 

Jag följer med in, och festen är faktiskt riktigt lyckad. Jag har roligt och jag får spendera nyår med vänner. Stundvis får jag kämpa med ångest och känslan av att vilja sätta benen på ryggen och fly ut genom dörren. Men där finns också stunder då jag skrattar så tårarna sprutar och glömmer bort allt annat än vad som händer just där och då. 

Jag rycker till och inser att jag är tillbaka på stranden. Fyrverkerierna är slut och folk börjar dra sig inåt stan igen för att fortsätta nyårsfirandet någon annan stans. Jag kastar en blick mot mina vänner en bit bort men går inte fram till dem. Jag vänder mig ut mot havet igen och sluter ögonen när tankarna börjar snurra. 

Det är som ett 365 sidor långt kapitel som nu har avslutats. Är jag nöjd? Vad allt har jag hunnit vara med om under dethär kapitlet? - Vilka sidor kommer jag att återkomma till gång på gång och vilka sidor är det som jag helst river ut och slänger in i ett dammigt hörn? 

På många sätt har det varit ett år fullt med utmaningar av olika slag och saker som jag har brottats med. Men, det finns också många guldkorn - äventyr, vänner som sätter en guldkant på dagarna och minnen för livet. Misslyckanden, besvikelser och ångest blandas med lycka, kärlek och tacksamhet. 

Men nu ligger hela 2015 framför mig som en öppen bok. Tomma sidor som bara väntar på att skriva historia. Det känns så skrämmande att se den där tomma boken framför mig. Jag känner pressen från mig själv att fylla sidorna med något stort. Fylla sidorna med positiva saker, stora äventyr och kärlek. Men jag är rädd för att min ångest och brustenhet ska sätta käppar i hjulen. 

Jag känner att någon ställer sig bredvid mig igen, men jag ser inte efter vem det är. Istället betraktar jag några raketer någon avfyrar från stranden. Personen bredvid mig börjar tala, och jag känner igen rösten - men jag kan inte direkt placera den. 

- Det var nog en av de vackraste nyårsfyrverkerierna de har haft, säger rösten medan jag hummar instämmande.

- Men det är något skrämmande med nyår, eller hur? Man har så stora förväntningar på det nya året, men när morgonen gryr är det precis som förr. Nyårslöften som håller i någon vecka, mål för året som med tiden grusas eller skjuts fram ännu ett år. Varje dag är lik en tom sida som ska fyllas med ord och mening. En ensam sida kanske inte är så mycket, men sätt det i kontext med de andra sidorna så har du snart ett helt liv framför dig. Du kommer aldrig att få veta vilken sida som kommer att förändra hela storyn. Vilken sida som kommer att fylla huvudkaraktären med hopp, vända upp och ner på allt, när den stora kärleken dyker upp eller när någon annan karaktär kommer att lämna historien. Men varje sida behövs för helheten. Vare sig det är en dålig dag, en dag fylld med ångest, rädsla eller ensamhet. Varje dag räknas, och även om vi inte kan veta det ännu så kommer dessa dagar att också ha en roll i hur allting slutar. 

Jag vänder mig om för att se på killen, men till min förvåning står jag ensam. Jag ser mig omkring men ser ingen i närheten. De flesta har redan lämnat stranden och längre bort har mina vänner börjat röra sig mot bilarna. Aningen chockad över vad jag just varit med om tänker jag tillbaka på killens ord. Varje sida behövs. 

Bakom mig ropar någon efter mig men jag hör inte riktigt vad de säger. En ensam raket skjuts upp och exploderar i ett stjärnfall av färger. Jag känner inte ångesten eller rädslan längre. De där orden satte verkligen sina spår i mig och det är med lättare steg jag vänder mig om och börjar gå efter de andra.

”Hänger du med?” frågar killen vars famn jag tidigare nästan brutit ihop i när jag kommer ifatt dem. Jag nickar till svar och ler lite. Kanske det inte är så tokigt med nyår trots allt? funderar jag och vänder blicken upp mot himlen medan jag tyst viskar; tack! 

En Julbetraktelse

- Kärleken är den största gåvan. 

Jag sitter i fönstret och stirrar ut mot gatan. Ljusskenet från gatlampan svajar fram och tillbaka allt medan snöstormen viner mellan husen. Även om stormen är vild just nu så vet jag att när morgonen gryr ligger vintertäcket fridfullt och gnistrar i morgonljuset. Ett vinterland värd ett vykort - eller en bild på Instagram. 

Det är bara dagar kvar till jul och butikerna är fyllda av stressade julshoppare som ännu jagar den perfekta julklappen. Varje år önskar man hitta just den perfekta gåvan, men allt för ofta faller man in på samma gamla mönster - strumpor till pappa, inredning till mamma och en tröja till syster. Därtill finns klassikerna som räddar mångas julhandlande; presentkorten och chokladaskarna. 

När julen nalkas är det många flyr stadens betongdjungel för att fira julen där tystnaden talar ett helt annat språk. En plats där minnena är många, traditionerna ifrågasatta och där släkten är som tjockast. 

Glöggen sjuder på spisen, julmusiken fyller lägenheten och ljusen sprider sin värme. Det ringer på dörren och kvällens gäster anländer. Tumult i den trånga hallen, blöta skor som lämnar vattenpölar på golvet och snö som ruskas ur håret. 

Julfriden lägger sig sakta medan gästerna finner sin plats. Prasslet av lite chokladpapper, glöggen som hälls upp i muggar och skratten som ekar genom lägenheten. Under julgranen ligger några paket gömda i väntan på att någon ska upptäcka dem. 

Plötsligt är det någons nyfikenhet som väcks och snart hörs en häpen röst som utropar ”Nähä! Säg att de int e va ja tror de e!, På riktigt? Int ha du väl..? - din godhjärtade lilla gris!” Gåvorna delas ut och gästerna är som små barn på julafton. Ögonen glittrar av förväntan, leendena växer större och julpappret flyger i luften. 

Julen närmar sig med stormsteg, se - den är redan här! Julaftons morgon gryr med en förväntan i luften. Julgröten står på spisen och julstrumporna väntar vid frukostbordet på hungriga julfirare. En lugn dag med en film, förberedelser och Kalle Anka. 

 Julstök i köket tar vid och ett massivt julbord dukas fram. Klassikerna blandas med nykomlingar och  som vanligt äter man alldeles för mycket av det goda. Snart lägger sig matkoman över oss alla fastän faten ännu inte är tömda. 

De minsta börjar bli otåliga - är det inte dags att öppna julklapparna snart? Eller, är det kanske barnet inom var och en av oss som otåligt väntar. Är det inte dags snart? Det kliar i fingrarna och vi har alla varit och känt på paketen under granen. 

Paket efter paket delas ut. Kärlek från våra nära och kära i form av en gåva. Julpappret ligger snart utspritt på golvet och en hög av gåvor står framför oss. Tänk om vi skulle se tanken bakom varje gåva? Se kärleken i varje sak vi får? 

Även om jakten på den perfekta julklappen går het varje år, ger jag mina gåvor av kärlek. Tacksamhet för att personen är precis den de är. För vi ger inte julklappar för att vi måste - vi ger våra vänner och vår familj gåvor för att vi vill.
När julafton är slut är det inte alltid tanken bakom gåvorna vi tänker på. Nej, vi tänker på att vi kanske vill ha något från kylskåpet. Och vi tänker på de saker vi fått; den nya datorn, boken eller något av det andra som fanns i våra paket. 

När juldagen gryr bestämmer jag mig - det är dags för en ny tradition. Jag tar fram min telefon och plitar ner några välvalda ord av kärlek och tacksamhet. Några personliga meddelanden för att sprida lite mer julglädje till den som står en närmast. För man kan aldrig få för mycket kärlek.

Meddelandena är skickade. Kärleken berör och plötsligt har julen blivit lite ljusare.

Tankar från kvällsredaktionen

Idag - ikväll - testar jag på att jobba kväll på VK. Jag skulle ljuga om jag säger att det är ett fartfyllt uppdrag, men sedan är det en väldigt lugn kväll och dessutom är jag överflödig i personalstyrkan. Men det är bra erfarenhet och kul att se hur kvällsturen fungerar. 

Kvällsmänniska som jag ändå är så måste jag säga att sovmorgnar och jobb som börjar kl 14 passar väldigt bra! Men, det där med socialt liv och liv överhuvudtaget på sidan om jobbet får man nog helt glömma om man jobbar kvällsskift - ingen nyhet för de som redan gör det eller har testat kvällsskift.

Dessutom har jag en känsla av att jag kommer att vara rätt mör då jag väljer på jobb igen om nio timmar. Och då sitter jag på jobb ännu. Fast tanken är ju egentligen inte att man ska jobba kväll och morgon på varandra - även om jag vet om sådana som hamnar på det. Bland annat inom vården.

Det börjar också bli påtagligt att min tid här i Umeå och VK lider mot sitt slut. Jag har två kvällar kvar med ML&Oskar - mina mycket fina värdar för tiden här. Plus tre dagar på VK. Sedan går båten hem. Lite vemodigt är det ju nog.

Medan jag skannat internet efter några spännande nyheter ikväll ramlade jag över en mycket intressant kolumn av Lucy Marcus på BBC, under titeln The most powerful person in the room. 

Jag tänker slänga ut några citat och lösryckta meningar för er att reflektera kring. Jag tycker de är riktigt bra och det är väl också såhär sanningen ser ut. Samtidigt vet jag att jag känner igen mig i vissa saker - och jag har en känsla av att det finns de runtom mig som skulle säga "yep, det där är Amanda i ett nötskal" när det kommer till vissa sammanhang. 

There are hundreds of people who make our daily lives run smoothly

- some we meet and some we never meet. 

The most powerful people in life are the ones who can make things harder or easier,

who determine on a day-to-day basis wheter my day goes well,

and who push me to do better and work harder.

None of these people (elder statesman, high-profile business people, rock stars and so on) would be as successful as they are today if they didn't have competent teams who work alongside them to bring their ideas to fruition, and who challenge their ideas to help make them better. 

I'ts important that we purposely add more people to our lives who can help us understand things better and achieve more. 

Actions speak louder than words.

Word matters. The things we say to the people who work around us and help us

 - and the way we say it - 

has the power to lighten a person's day or ruin it. 

Power is about more than just the person standing in the limelight.

Halvvägs i Umeå

Jag har nu spenderat en hel vecka i Umeå och jag trivs egentligen väldigt bra! Igår fick jag till och med frågan; "så när flyttar du ti sverige nudå?". Men, ni där hemma kan vara lugna. Jag kommer inte att flytta den närmaste tiden i alla fall. 

Hur har då min första vecka på VK varit? Jo, det har varit en mycket lärorik tid och jag har trivts väldigt bra där! Jag har alltså spenderat fem arbetsdagar på redaktionen och samtidigt har vi i klassen hållit lite kontakt för att se vad folk har på gång på sina olika praktikplatser. 

Emellanåt känner jag att vi får väldigt mycket frihet och ansvar på oss. Det var bara de två - tre första dagarna som någon kollade våra texter, därefter har det varit att skriva och publicera. De personporträtt jag gjort har däremot checkats - så det känns tryggt. Visst är jag trygg i mitt eget skrivande, men vi har märkt att det finns en hel del olikheter hur man uttrycker saker här och i Finland. Plus skillnader mellan hur redaktionerna (hur HSS-media och hur VK) jobbar och hur deras policyn ser ut.

Såklart kan jag fråga om det är något jag funderar över - och det gör jag också. Men, samtidigt växer man väldigt mycket i sitt ansvar och det känns jättebra att faktiskt få jobba på riktigt så att säga.  På fredagen överraskades jag dessutom med att hitta fyra av mina texter publicerade i papperstidningen. Extra spännande blev det i fredags då man på eftermiddagen mitt i allt märkte hur stämningen på hela redaktionen förändrades. 

Tips har kommit in att det skett ett grovt brott i Vilhelmina och plötsligt jobbats det febrilt på redaktionen. Det tisslas, tasslas och görs research så tangenter och telefonlinjer går heta. Snart får vi veta att det handlar om ett mord. Så, allt medan detta utspelades satt jag och skrev en artikel om skruvkorkar på mjölkburkar och Jonny om en kiosk. Plus att vi smått fascinerat följde med vad som utspelades vid desken. 

Sjukt lärorikt och spännande! Skönt också att bara få se på och inte behöva göra något i det läget. Sedan blev det helg! Sjukt skönt med två sovmorgnar efter att konstant stiga upp innan sju. Kvällarna har ju i och för sig varit väldigt sköna här. Aldrig något man måste göra utan allt fokuseras på vad man vill och orkar göra. Så vi har varit på bio, haft filmkvällar och varit på några promenader. 

Igår, lördag, tog vi oss ut till Ersboda och shoppade en del, men mest så traskade vi nog faktiskt runt. Skönt även om man vi var smått slutkörda. Idag söndag har vi inte gjort så mycket. ML & Oskar tog sig till Vineyard medan jag kände att jag behövde lite egentid. Så, första stunden för egentid helt för mig själv sedan jag kom hit. 

Kort sagt har jag det väldigt bra här och trivs på jobbet! Vill man veta mera är det bara att knacka mig på axeln då jag kommer hem eller starta en chatt om man inte orkar vänta så länge. Ser väldigt mycket fram emot min andra och sista vecka på VK - såklart är det lite sorgligt att åka hem nästa helg, men jag saknar nog faktiskt mina vänner där hemma, kyrkan osv! Men jag har en känsla av att jag också kommer att sakna vardagen på VK när jag kommer hem. 

My adventure has begun!

Just nu befinner jag mig alltså i vårt kära grannland på andra sidan potten. Umeå har blivit min hemstad för två veckor medan jag jobbar på Västerbottens Kuriren, aka VK. Jep, jag är tidningsreporter i Umeå! - en stad jag aldrig tidigare besökt. Lite vild ska man väl ändå vara?

Jag kom hit i söndags med tråk-båten. Där innan spenderade jag min sista kväll i Finland med chill, film med grannen. Det blev en sen kväll, och efter endast några få timmars sömn fick jag även skjuts till båten. Även om min granne inte riktigt förstod vad han gjorde uppe 07.15 på en söndag. Tacksam var jag i alla fall och redo att börja mitt äventyr!

Under resans gång fick jag x antal blickar pga. min gigantiska resväska. Till och med taxichauffören som skjutsade oss in till Umeå centrum påpekade det mer än en gång. Något rätt gjorde jag i alla fall då chauffören frångick den vanliga bussträckan och skjutsade mig ända till dörren. Plus att den andra medpassageraren i taxin betalade för att få mig ända till dörren. Inte illa!

Jag bor hos ML och Oskar nu dessa veckor och har därmed erövrat en del av deras matsalsgolv. I söndas sprang jag runt lite på stan, var på min första fika och besökte även Vineyard - församlingen dit ML&Oskar gått nu ett tag. Det var helt trevligt, men en sak jag jag upptäckte ganska snabbt var hur otroligt irriterande det kan vara att umgås med svenskar när man är trött!

Måndag morgon 07.45 stiger jag på bussen som ska ta mig ut till VK. Smått spänd och lite borttappad kände jag mig, men allt löste sig i slutändan. När jag väl kom fram blev jag till och med hämtad från receptionen av självaste chefredaktören! Det blev en dag med en rundvandring i detta väldigt trevliga och öppna kontorslandskap. Är smått imponerad av att ingen har ett eget rum - inte ens chefredaktören.

Jag trivs faktiskt bra här. Jo, det är bara andra dagen än - men i alla fall. En av gårdagens bästa var också att vi fick besöka tryckeriet som finns här i huset intill. Spännande! Sedan är det faktiskt väldigt skönt att koppla bort precis allt hemifrån. Sion, ansvarsuppgifter, skola - allt! Det enda som jag nu fokuserar på är jobbet om dagarna och sedan försöker jag så gott som möjligt njuta av min tid här i Umeå med ML&Oskar!

So long! Nu ska jag avsluta min lunch och återgå till mina notiser och två personporträtt jag håller på med! Och jag ska också försöka uppdatera bloggen lite oftare nu också under mitt Umeå-besök så ni får hänga med!

Update - Update - Update

‘elloo! det var ett tag sedan!

Jag inser att det är på tok för länge sedan för en ordentlig uppdatering, men jag kan erbjuda er några guldkorn från den senaste månaden. Det innan jag går in för att uppdatera er om vad som är på gång just nu! - men det kommer först i nästa inlägg, så håll till godo!

Några guldkorn var det, ja:

• Jag kan börja med kvällen då vi var ut och körde då vi mitt i allt såg norrsken över hela himlen! Det var en magisk kväll, och även om jag hade varit på riktigt dåligt humör innan fick både kvällens sällskap och norrskenet mig på bättre tankar. 
• Våffelkalaset hemma hos mig. Massor av våfflor och ett tag låg vi nästan alla dubbelvikta på golvet och halvt dog av skratt. På min bekostnad. Tårarna sprutade och ont i magmusklerna hade vi. 
• Jag och min kollega/klasskompis fick klart våra VBL artiklar och efter några timmar på Vasabladet vid layouten så var allt klart! Se resultatet i nästa tisdags (21.11) VBL eller ÖT. Dessutom blev det klart att jag skulle ti Umeå på höstens redaktionspraktik. Plus att vi spenderade några intensiva veckor i skolan. 
• Vi hade en lovsångskväll som vi då jobbade väldigt mycket med. Men det har ni (förhoppninsvis) redan läst om. 
• Snön har kommit och smält några gånger
• Brandkåren var på besök en natt då det stormade
• Renoveringen går - tro det eller ej - faktiskt framåt. Även om det går så otroligt långsamt! Till på köpet började de med en hissrenovering - så nu har vi inte heller någon hiss i huset. 
• Jag har sålt min bil.
• Påbörjat och avslutat en radiokurs. Sjukt roligt! En vecka hade vi mer teori och övningar, plus sex stycken fejkade nyhetssändningar. Sedan började det på allvar då vi för en vecka sedan hade en entimmes sändning i Radio Vega Österbotten! Finns att lyssna på arenan ännu någon dag. 
• Vi firade pyttelillajul en tisdagkväll med LIFE-gruppen med glögg, julstjärnor, pepparkakor och julmusik förstås. Plus de smått irriterande byggarbetarna som valde att 17.50 börja installera räcket på min balkong. Tack för den!

Så, det är lite vad som har hänt här! Vill ni veta mer så är det Instagram och Twitter som gäller. Eller förstås tala direkt med mig! Sådant uppskattas också väldigt mycket. En fika på stan kanske?

Tills dess får ni hålla till godo med min fortsatta uppdatering om vad som är på gång just nu! - ute i kväll!

Vad händer just nu?

Just nu är detta på schemat tillsammans med sista skedet av våra VBL-artiklar! Jag och min klasskompis blev faktiskt klara med vår layout idag så nu får vi bara vänta tills det kommer i tidningen! 

Sen börjar vi med ny kurs på onsdag - radiojournalistik. Plus att jag är med och ordnar denna lovsångskväll på onsdag! Grymt kul och så har jag ganska mycket mer nerver med i spelet! Har ni bara möjlighet så kom med till Sion på en fantastisk lovsångskväll på onsdag! 

Vardagen som mediestuderande

Hektiska veckor ligger bakom mig och fler hektiska veckor framför. När de varnade (mer än en gång) om dessa intensiva studier vi huvudstupa dök in i, tog jag dem inte seriöst. Jag tänkte att det inte kan vara så intensivt att vi måste skära ner på alla fritids- och föreningsaktiviteter. Till och med meddela våra familjer att vi inte kommer att kunna träffa dem så ofta.

Jag hade fel. Samtidigt vill jag göra revolt - jag kan inte leva med att bara jobba, stressa, skriva och sova. Jag måste få träffa människor. Ha roligt. Umgås med människor. Skratta. Leva. 

De senaste veckorna har gått åt till skolan. Ingen överraskning där. En vecka höll vi på med layoutkurs, och som följd är nu alla våra väggar nästan tapetserade med tidningsartiklar och -uppslag.  Vi har alltså jobbat med hur man visuellt och praktiskt bygger upp en tidning. 

Förra veckan var en bland-vecka med olika kurser, men främst har vi fått kicka igång med våra VBL-artiklar. Så, jag och min 'kollega'&klasskompis åkte en dag iväg till Ytterjeppo för att göra en intervju, och den andra dagen intervjuade vi VD:n för ÖSP och två lärare vid lantbruksföretagarlinjen vid YA. Med andra ord lite tid, massor av artiklar att skriva och en ny kurs denna vecka som går med förvarningen om att vara väldigt intensiv och präglad av tidsbrist.

Jag har vakat två gånger de senaste veckorna. Ofrivilligt. Ena gången skippade jag skolan då jag äntligen somnat en timme innan lektionen började kl 9. Den andra gången vakade jag i 38h innan jag fick någon sömn. Nytt rekord! Det tar vi en liten segerdans på innan vi inser hur tragiskt det egentligen är.

Förra helgen packade däremot jag och tre vänner in oss i en bil, kidnappade en släpvagn och gasade iväg till IKEA. Dyrt blev det, kul var det och så otroligt skönt att fly Vasa & Österbotten för några timmar. Vi flippade, talade och hade allmänt skoj. Jag kom hem med nytt skrivbord, köksbord & stolar, soffbord och lite annat smått och gott. 

Till sist, den här helgen har jag & Sannah tagit med vår LIFE ut på en Lifecamp ute på Utterö. Ett dygn då vi fick komma bort, koppla av, umgås, lovsjunga och bara andas. En skön helg utan krav, men vägen dit var desto mer krävande. Men själva helgen var smått underbar.

Först hade jag en riktigt dålig dag på fredagen, det var UPRISING i kyrkan - som var riktigt bra - men jag insåg mest att jag håller på att falla in i mitt "flykt-beteende" igen. Dessutom som grädden på moset lyckades jag tappa min telefon i marken och numera har jag en fin mosaikskärm. Sedan bestämde sig byggarbetarna att jobba helg, så jag har levt i en grön värld efter att de täckt in de flesta balkonger. Plus att det blir så mycket mer utmanande att ta sig ut från gården med bil då de kan stå med två liftar och en paketbil i vägen för utfarten. Passligt sådär när man är sen från början.

För att avsluta veckan och inlägget positivt kan jag säga att jag hade veckans bästa moment igår kväll när klockan just slagit 12 och det mitt i allt bankar på dörren. Utanför står två vänner och säger "nu kidnappar vi dig", varpå en spontan tur längs mörka gator tar vid. Vi flippar (värst av oss alla var chauffören), skrattar och kör hårt. Vi avslutade hemma hos mig med lite mer flipp och härjas innan mina kidnappare sade gonatt och tystnaden återigen lade sig över lägenheten. 

Jag tror att på de 75 minuterna så skrattade jag mer än hela förra veckan. #needed

One-way road

I hate the fact that I can disappear in a crowd - and no one will miss me. 

I hate the fact that I'm taken for granted - and still no one appreciate me. 

I hate the facet that I'm invisible to others - and no one is different. 

I hate the fact that I can't see myself clearly. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel left out. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel unloved. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel abandoned.

I hate the fact that I can't grasp how loved I really am. 

I can't see myself clearly. I can't accept that I'm loved. 

I trap myself in loneliness, emptiness. 

And I tell myself I can't be loved. 

They tell me I'm strong. Loving. Kind. 

That I appreciate and encourage them.

I see the good in people. 

They tell me I radiate happiness, 

And love to those around me.

That I put others ahead of myself. 

If this is true - all I see is a one-way road. 

I'm strong for others - but they'll never remember me. 

I encourage them - but taken for granted.

I see the good in people - but to them I'm invisible. 

I bring happiness - but I'm never included. 

I love those around me - but it's not mutual.

I put people ahead of myself - but I'm left here alone. 

Have you ever wondered

Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I'd lie if I said I've never thought about it. The truth is, those words cross my mind quite often. There are a lot of people I'd miss if they left, but in my mind I doubt they'd do the same for me. 

            Have you ever wondered how long it would take before someone realised you were missing? That you're not there anymore. The sad truth is that whenever these thoughts cross my mind, I feel so sad. Sad that this is how my life turned out. Alone, where a handful days - at best - would pass before anyone would even start to wonder. Wonder where I am, why I'm not there. 
            Sometimes, out of curiosity, I'd like to quit all communication, keep the lights out in my apartment, never go out and see how long it would take. Have you ever thought about this? If you haven't - bless you! That means you are surrounded by friends that keep you close, that loves you and get worried by the slightest thing. It might even irritate you at times. But the truth is, you're really blessed! If you on the other hand have thought about this - I feel you! Even if I don't know you and therefore won't realise when you're gone, feel sad or something like that - I'm right here with you. You're never alone. 
            Like the Angel who once spoke to me - I'm not alone, I'm never alone. I can choose to always have love by my side. So can you. I chose, and even if the world hasn't changed and it still might take days before anyone realises I'm gone or isolating myself, but there will always be one person who will move mountains to find me, reaching through the darkness I've surrounded myself with. Because he loves me. When I hurt, he hurts. All he wants to do is love me and hold me in his arms. 
            Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I have. 

When the stars align

I've seen the stars align before - is it time? 

Is it time to stand up for what we believe in, or is it time to stand up for each other? I've seen it all before; how people stand up for what they believe in out of faith, and how they stand up for each other out of love. But I've never seen anyone stand up for me.
            I lift my eyes to the skies and through the tears I count the stars to a million, and then to a million again. But when I look back at the world nothing has changed, and I'm still all alone. Alone in the world with a couple of million stars gazing down on me. I might never know if its time or not, but I've chosen to always stand up for my friends and those closest to my heart. I just wish upon the millions of stars above that I'll meet someone along the way that will do the same for me.
            My life is like a night where no stars shine, it's completely covered in darkness. I'm so tired of being alone in the darkness. I keep all my friends on distance; afraid they'll hurt me or grow tired of my company, and then run away. I've traveled this road for so long that I've become afraid of letting someone in. Afraid of love, but also so tired of loneliness. 
            I turn my eyes to the skies once more, and suddenly I know why the stars align. It's for me. It's time to concur fear of love and time to let people in. I'm filled with fear, but I can also feel hope. Hope of a brighter future where I won't have to be afraid to let people in or that they will grow tired and ran away. Brighter days will come, but it won't be easy. Suddenly I feel a hand on my shoulder and I'm turned around. I find myself in a warm embrace and I can feel the love pouring over me. I'm afraid to let it in, but I can't hold up the façade anymore. With a sigh I let it all go, and for the first time in forever I'm not alone. Yes, this is the time for me, but also for us. Time to stand up for one another, and for our beliefs. 
I've seen the stars align before - it's time!

Grateful

Tiden springer som vanligt och det känns som att en hel del kommer att förändras när hösten väl kommer - men jag är nog inte riktigt redo för det än. Verkligheten kommer snart emot och hösten börjar om allt mellan 2 och 5 veckor - beroende på vem man frågar. 

Sommaren är ju också verklighet, men en annan sorts verklighet än vad hösten är. Jag tror de flesta kan förstå vad jag menar där. Sedan sist har jag haft en smått fantastisk månad. Sommaren har verkligen visat sig från sin varmaste sida, och även om man kanske klagar lite på värmen är det ganska så underbart!

Men, nu över till en liten (läs: lång) bild-uppdatering om vad som skett sedan sist! ..och som vanligt är det bara att klicka på bilderna för att få dem större. 

Husbolaget har bestämt sig för att dra igång en fasadrenovering, som innebär att vi är förbjudna från att använda balkongen - och därigenom har alla vädringsmöjligheter stängts. Passligt i denna värme.

Så, jag packade ihop mina saker och bor för tillfället hos mamma då man får värmeslag redan kl 8 på morgonen, för att inte tala om allt oljud & byggdamm som finns överallt. En helg kom min ena moster från USA också på besök så då slog vi på stort och had grillfest med en del av släkten.

En vacker dag rensade jag 2 stora lådor jordgubbar, i skålen endast en liiiiten del av alla jordgubbar.

Här för någon vecka sedan återvände jag till närpes för första gången tror jag sedan Young? Då var det i alla fall Tomatkarnevalen som stod på schemat och det var kul&lärorikt!

Efteråt tog jag en sväng via Vassor på enda lägret jag int var ledare på denna sommar och hälsade på fina människor + lägerplanering. Sedan åkte jag iväg på några dagars verklighetsflykt ut till villan mes familjen där det chillades, solades, simmades, skrattades och skrevs i massor! 

Sedan har jag också dessa veckor härjat med fina människor, 4 personer (blå bilden nedan lyckades jag få alla på bild) jag börjat lära känna mer och det är ingen hejd på hur kul vi har! Härjas, nattsim, flipp, bergsbestigning, och massa flipp! Är så glad att få lära känna dessa 4 bättre och så tacksam! nej, ord kan inte beskriva!

Sedan blev det dags för årets sista Vassor-läger, sorgligt, men ett av de bästa denna sommar! Kanske för kollegorna, kanske för att det var mer inriktat på kultur så vi hade fyra olika workshops (dans, film/drama, musik/bandspel & kreativt skrivande) och det sistnämnda drog jag. Det var en ny workshop vi introducerade och jag var nervös - men själv tyckt ja de gick riktigt bra!

Vi härjade massor detta läger! Vi hade nunnor (vi ledare utklädda) på besök en kväll som höll kvällsprogram, vi hade på rymmen då vi släppte deltagarna fria ut i Vassor på olik uppdrag medan de skulle undvika att bli sedda av oss ledare, vi hade open stage och massa kul! 

Därtill workshopsen, lite undervisning, härjas, simmas och sådant. Sista workshopen jag hade åkte vi iväg till kockas där deltagarna i min workshop fick finna en plats av inspiration och börja skriva sin egen story - efter att vi också skrivit en gemensam - som blev grymt bra!

Sista natten hade vi sedan ett extra äventyr då "hemliga agenter" fått reda på att vi ledare var kidnappade och åkte för att väcka barnen så de kunde hjälpa till att hitta oss ledare som alla utom en var bortförda till kockas där vi var gömda på olika ställen. Till sist fick deltagarna även popcorn & choklabollar som bovarna glömt kvar som tack. Galet lyckat, nattsim och nöjda deltagare!

När lägret sorgligt nog var slut tog jag en riktig semester och åkte ner till Åbo&Kimito för några dagar. Jag hälsade på Josefine och vi chillade på hennes villa i Kimito ett dygn innan vi åkte in till Åbo där det blev mer chillas, cykling, shopping, bio, turistande och massa skoj! 

Sedan kom jag hem igen, vilade upp lite hemma, spenderade en härlig söndakväll/-natt med dessa fyra plus Simon, då vi hade picknick, simmade, härjade, talade och hade en riktigt fin kväll! 

En fin-fin lapp jag fann i postluckan då jag åkte via lägenheten en sväng för att plocka upp lite jobb-kläder och kolla posten! Tack! 

Nåja! Det är väl ungefär vad som har hänt den här senaste månaden. Jag har haft det ofantligt kul, och är så tacksam för vad den senaste månaden fört med sig! Nu befinner jag mig återigen i Närpes, denna gång för att arrangera RÖRROCK som går av stapeln i helgen - så ta med era vänner och kom till Grånne i helgen och ha skoj tillsammans med oss!