Time to make some decisions

Jag sitter just nu och planerar en annorlunda påsk i Sion. För första gången på 23 år ordnar Sion inget EC. Själv har jag ju knappt varit med en bråkdel av den tiden, men jag kan inte rå för att lite sakna det som hade blivit den 24:e påskfestivalen. 

Samtidigt är jag kluven. Det är skönt att inte ordna EC ett år, och hade vi ordnat EC hade jag ändå inte haft möjlighet att vara med. Det eftersom skolan är så hektisk att man e både sönderstressad och -pressad. Men det blir en annorlunda och spännande påsk i församlingen i alla fall!

Men livet fortsätter att dela mig i två. Jag är mitt inne i en stor debatt med mig själv angående sommaren och hösten. Vad ska jag göra? och Var ska jag vara? Två frågor som konstant drar mig i olika riktningar, drömmar som knackar på och valmöjligheter som får hjärnan att gå på högvarv.

Inom mig finns en liten röst som halvt i panik ropar "hjälp!" men ingen svarar. Folk jag talat med säger endera "följ ditt hjärta" eller "gör  det Gud vill att du ska göra" - men när jag förhoppningsfullt lyssnar efter svar på alla mina frågor möts jag av tystnad. 

Deadline: måndag. 

En Nyårsbetraktelse

Klockan har just slagit midnatt och jag står en bit från de andra. De har inte märkt att jag är borta. Fyrverkerierna lyser upp himlen och uppskattande uuh’n hörs från den stora skaran människor som samlats nere vid stranden. Fyrverkeriernas sprakande och smällar ekar mellan husen. Det är ett fantastiskt skådespel med vackra fyrverkeripjäser som avlöser varandra. 

Plötsligt är det som om jag är helt ensam. Jag står ensam kvar på gräsmattan ovanför stranden. Fyrverkerierna fortsätter och för varje smäll slår ensamheten, ångesten och osäkerheten till. Pang - du e övergiven. Bom - du är oälskad. De slår luften ur mig och tårarna börjar fylla mina ögon. Omkring mig hör jag plötsligt människornas jubel. Med suddig blick ser jag människor som kramas, hoppar runt med sprakastickor och önskningarna om ett gott nytt år hörs mellan smällarna. 

Men jag står ensam. En tår letar sig ner för min kind och jag har svårt att andas. 

Jag är rädd för att det nya året ska bli precis som det förra. Alla tankar trasslar ihop sig och jag får ingen rätsida på något alls. Rädslan och ångesten naglar fast mig och för ett ögonblick är det som att jag är fast i tiden. Lättad över att lämna det gamla året bakom och börja något nytt, men samtidigt vettskrämd för att det nya året ska bli exakt som det förra. 

Runtom mig är glädjeyran total. Människor kramas, önskar varandra gott nytt år och någonstans i närheten korkar någon en champagneflaska. Någon buffar till mig och jag staplar ett steg framåt. En tjej springer förbi mig och rakt in i armarna på en kille. Jag sänker blicken mot marken och torkar bort några tårar som letat sig nerför mina kinder. 

Jag ser honom inte innan han dyker upp vid min sida och lägger en arm över mina axlar. Han drar in mig i en kram och säger ”vi ska hoppas att dehär året blir bättre”. Det känns bra att ha någon som vet hur det verkligen är, och som på något sätt kan relatera till det man går igenom. Men  i den stunden är det han som håller upp mig. Det känns som att hela jag smulas sönder inifrån, och det vore så enkelt att bara släppa taget och bryta ihop helt och hållet. Här och nu, bara släppa allt. 

Men det är inte jag som släpper taget. Han gör. Han drar sig ur kramen och söker sig snart vidare för att gå till de andra. 

Jag sitter i bilen utanför huset där festen ska hållas, jag är redan lite sen men jag kan inte förmå mig själv att gå in. Jag skrattar lite bittert åt ironin över att jag längtat efter det här i flera år, men när jag väl är här kan jag bara tänka på en sak; hur tar jag mig härifrån? Jag försöker fundera ut någon bra ursäkt till varför jag sen inte heller kom på festen. 

Det är mitt första nyår på fem år som jag inte jobbar. Jag hade för en gångs skull bett om ledigt för att få spendera nyår med vänner istället för stress och jobb. Men just nu överväger jag faktiskt att åka tillbaka till jobbet. Men innan jag hinner bestämma för vad jag ska göra ser jag ett par billyktor som kommer emot mig. Fler gäster anländer och min chans att fly är förbi. 

Jag följer med in, och festen är faktiskt riktigt lyckad. Jag har roligt och jag får spendera nyår med vänner. Stundvis får jag kämpa med ångest och känslan av att vilja sätta benen på ryggen och fly ut genom dörren. Men där finns också stunder då jag skrattar så tårarna sprutar och glömmer bort allt annat än vad som händer just där och då. 

Jag rycker till och inser att jag är tillbaka på stranden. Fyrverkerierna är slut och folk börjar dra sig inåt stan igen för att fortsätta nyårsfirandet någon annan stans. Jag kastar en blick mot mina vänner en bit bort men går inte fram till dem. Jag vänder mig ut mot havet igen och sluter ögonen när tankarna börjar snurra. 

Det är som ett 365 sidor långt kapitel som nu har avslutats. Är jag nöjd? Vad allt har jag hunnit vara med om under dethär kapitlet? - Vilka sidor kommer jag att återkomma till gång på gång och vilka sidor är det som jag helst river ut och slänger in i ett dammigt hörn? 

På många sätt har det varit ett år fullt med utmaningar av olika slag och saker som jag har brottats med. Men, det finns också många guldkorn - äventyr, vänner som sätter en guldkant på dagarna och minnen för livet. Misslyckanden, besvikelser och ångest blandas med lycka, kärlek och tacksamhet. 

Men nu ligger hela 2015 framför mig som en öppen bok. Tomma sidor som bara väntar på att skriva historia. Det känns så skrämmande att se den där tomma boken framför mig. Jag känner pressen från mig själv att fylla sidorna med något stort. Fylla sidorna med positiva saker, stora äventyr och kärlek. Men jag är rädd för att min ångest och brustenhet ska sätta käppar i hjulen. 

Jag känner att någon ställer sig bredvid mig igen, men jag ser inte efter vem det är. Istället betraktar jag några raketer någon avfyrar från stranden. Personen bredvid mig börjar tala, och jag känner igen rösten - men jag kan inte direkt placera den. 

- Det var nog en av de vackraste nyårsfyrverkerierna de har haft, säger rösten medan jag hummar instämmande.

- Men det är något skrämmande med nyår, eller hur? Man har så stora förväntningar på det nya året, men när morgonen gryr är det precis som förr. Nyårslöften som håller i någon vecka, mål för året som med tiden grusas eller skjuts fram ännu ett år. Varje dag är lik en tom sida som ska fyllas med ord och mening. En ensam sida kanske inte är så mycket, men sätt det i kontext med de andra sidorna så har du snart ett helt liv framför dig. Du kommer aldrig att få veta vilken sida som kommer att förändra hela storyn. Vilken sida som kommer att fylla huvudkaraktären med hopp, vända upp och ner på allt, när den stora kärleken dyker upp eller när någon annan karaktär kommer att lämna historien. Men varje sida behövs för helheten. Vare sig det är en dålig dag, en dag fylld med ångest, rädsla eller ensamhet. Varje dag räknas, och även om vi inte kan veta det ännu så kommer dessa dagar att också ha en roll i hur allting slutar. 

Jag vänder mig om för att se på killen, men till min förvåning står jag ensam. Jag ser mig omkring men ser ingen i närheten. De flesta har redan lämnat stranden och längre bort har mina vänner börjat röra sig mot bilarna. Aningen chockad över vad jag just varit med om tänker jag tillbaka på killens ord. Varje sida behövs. 

Bakom mig ropar någon efter mig men jag hör inte riktigt vad de säger. En ensam raket skjuts upp och exploderar i ett stjärnfall av färger. Jag känner inte ångesten eller rädslan längre. De där orden satte verkligen sina spår i mig och det är med lättare steg jag vänder mig om och börjar gå efter de andra.

”Hänger du med?” frågar killen vars famn jag tidigare nästan brutit ihop i när jag kommer ifatt dem. Jag nickar till svar och ler lite. Kanske det inte är så tokigt med nyår trots allt? funderar jag och vänder blicken upp mot himlen medan jag tyst viskar; tack! 

Tankar från kvällsredaktionen

Idag - ikväll - testar jag på att jobba kväll på VK. Jag skulle ljuga om jag säger att det är ett fartfyllt uppdrag, men sedan är det en väldigt lugn kväll och dessutom är jag överflödig i personalstyrkan. Men det är bra erfarenhet och kul att se hur kvällsturen fungerar. 

Kvällsmänniska som jag ändå är så måste jag säga att sovmorgnar och jobb som börjar kl 14 passar väldigt bra! Men, det där med socialt liv och liv överhuvudtaget på sidan om jobbet får man nog helt glömma om man jobbar kvällsskift - ingen nyhet för de som redan gör det eller har testat kvällsskift.

Dessutom har jag en känsla av att jag kommer att vara rätt mör då jag väljer på jobb igen om nio timmar. Och då sitter jag på jobb ännu. Fast tanken är ju egentligen inte att man ska jobba kväll och morgon på varandra - även om jag vet om sådana som hamnar på det. Bland annat inom vården.

Det börjar också bli påtagligt att min tid här i Umeå och VK lider mot sitt slut. Jag har två kvällar kvar med ML&Oskar - mina mycket fina värdar för tiden här. Plus tre dagar på VK. Sedan går båten hem. Lite vemodigt är det ju nog.

Medan jag skannat internet efter några spännande nyheter ikväll ramlade jag över en mycket intressant kolumn av Lucy Marcus på BBC, under titeln The most powerful person in the room. 

Jag tänker slänga ut några citat och lösryckta meningar för er att reflektera kring. Jag tycker de är riktigt bra och det är väl också såhär sanningen ser ut. Samtidigt vet jag att jag känner igen mig i vissa saker - och jag har en känsla av att det finns de runtom mig som skulle säga "yep, det där är Amanda i ett nötskal" när det kommer till vissa sammanhang. 

There are hundreds of people who make our daily lives run smoothly

- some we meet and some we never meet. 

The most powerful people in life are the ones who can make things harder or easier,

who determine on a day-to-day basis wheter my day goes well,

and who push me to do better and work harder.

None of these people (elder statesman, high-profile business people, rock stars and so on) would be as successful as they are today if they didn't have competent teams who work alongside them to bring their ideas to fruition, and who challenge their ideas to help make them better. 

I'ts important that we purposely add more people to our lives who can help us understand things better and achieve more. 

Actions speak louder than words.

Word matters. The things we say to the people who work around us and help us

 - and the way we say it - 

has the power to lighten a person's day or ruin it. 

Power is about more than just the person standing in the limelight.

En dos ärlighet

Dags att förklara situationen
Jag vet att temat i många inlägg har varit ensamhet, men jag vill nu förtydliga att jag inte på riktigt är ensam. Jag kan känna mig ensam och spendera många kvällar för mig själv - men innerst inne vet jag att jag inte är ensam. 

Speciellt det senaste inlägget kan tolkas som väldigt tungt - och det ska de få vara. Det är en brutalt ärlig text om tankar som ibland kan röra sig i mitt huvud. Trots de sex år som nu ligger mellan nu och då jag blev utfryst, bär jag ännu med mig konsekvenserna. Jag har kommit långt på vägen, men osäkerheten kan än idag slå ner mig - precis som i förra inlägget. 

Osäkerhet kring mitt värde som person; om jag är älskvärd, om jag duger osv. Speciellt osäkerhet kring att låta människor lära känna mig; eftersom jag efter ett tag tror att de "tröttnar" och kommer vända mig ryggen. Att när de lär känna mig på djupet lägger de benen på ryggen och försvinner så fort de bara kan. Denna rädsla har varit den som jag kämpat mest med. Jag övertolkar, och gräver ner mig själv. Därför är tankarna om ensamhet, övergivenhet osv. också ofta närvarande. 

Innerst inne så vet jag att jag vet: Jag är betydelsefull - jag är inte ensam - jag är älskvärd - jag är sedd av människor - jag är uppskattad - jag är oersättlig - jag är stark - jag är godhjärtad. Ja, jag kan hålla på ett tag till. Men, framför allt är jag älskad. Älskad för den jag är, inte för det jag gör&är bra på - det är, som en god vän sade till mig, bara en bonus. 

Jag har vänner runt mig som bryr sig mer än jag tror. Som varje dag påminner mig om hur älskad jag är. Jag har ibland svårt att förstå hur någon kan älska mig för den jag är. Jag har lättare att ta emot uppmuntran när det rör något jag gjort eller är bra på. Jag ser det som något jag "förtjänat ihop". Men, eftersom jag inte helt ännu ser mig som älskvärd har jag svårare att ta emot uppmuntran o.dyl när människor säger att jag är älskad, underbar och fantastisk bara för den jag är. Allt jag gör och är bra på är bara en fin bonus. 

Då menar jag inte att jag inte behöver denna uppmuntran - både för den jag är & för vad jag gör - för jag gör. Det tar bara lite tid innan jag kan ta det till mig. Övning ger färdighet, right? Vi har alla dåliga dagar när vi mår sämre. Texten i det förra inlägget började med ren frustration till varför jag inte kan förstå hur älskad jag verkligen är. Varför kan jag inte se mig själv genom andras och Guds ögon? 

Texten är bara det. En text. Brutalt ärlig är den, och jag hoppas att den kanske kan ge en och annan tankeställare. Fasaden på en människa är inte allt, ingen vet vad som kan gömma sig där bakom. Inte innan vi tar steget att lär känna människan och hen låter oss in. 

One-way road

I hate the fact that I can disappear in a crowd - and no one will miss me. 

I hate the fact that I'm taken for granted - and still no one appreciate me. 

I hate the facet that I'm invisible to others - and no one is different. 

I hate the fact that I can't see myself clearly. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel left out. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel unloved. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel abandoned.

I hate the fact that I can't grasp how loved I really am. 

I can't see myself clearly. I can't accept that I'm loved. 

I trap myself in loneliness, emptiness. 

And I tell myself I can't be loved. 

They tell me I'm strong. Loving. Kind. 

That I appreciate and encourage them.

I see the good in people. 

They tell me I radiate happiness, 

And love to those around me.

That I put others ahead of myself. 

If this is true - all I see is a one-way road. 

I'm strong for others - but they'll never remember me. 

I encourage them - but taken for granted.

I see the good in people - but to them I'm invisible. 

I bring happiness - but I'm never included. 

I love those around me - but it's not mutual.

I put people ahead of myself - but I'm left here alone. 

Tar du dig tid?

*texten syftar inte på några specifika personer och är baserad på egna samt andras tankar jag frimodigt lånat

De flesta av oss har ett gäng på en eller flera personer vi nästan alltid umgås med. Dessa ligger högst på vår prioritetslista och även dem vi umgås mest med. Sedan finns det också andra vänner och gäng vi umgås del med. Och till sist de där "bekanta vännerna" vi inte umgås med allt för ofta men trivs ändå väldigt bra tillsammans när man väl träffas. 

Min fråga till dig är nu; tar du dig tid för dina vänner? 

Vissa tänker nu '..och vad menar du med det', andra 'de gör jag' och andra kan redan vara så ärliga så att de säger 'inte tillräckligt, men jag (förhoppningsvis) försöker'.

Vad jag menar är; tar du dig för dina vänner i alla dessa kategorier? Tänk er scenariot där en persons "prioritet1-gäng" är en annan persons "prioritet2-gäng". Eller att den människa 'Kalle' lättast kan prata med har honom som prioritet 2 eller 3. Hur tror du 'Kalle känner sig då 'Peter' hela tiden prioriterar någon annan? Kanske de har planerat in en träff, men endera frågar någon av 'Peters vänner om de ska göra något och 'Peter' sticker iväg tidigare eller kanske bjuder in sina prioritet1-vänner. Eller så kommer 'Peter' inte alls. 

Det kan också vara så att du umgås i ett gäng vänner, men du känner dig fortfarande helt ensam. Du kan komma till ett evenemang där du känner de flesta, men du har ändå ingen att umgås med. Ingen kommer fram och talar med dig, och du känner dig inte riktigt att gå fram till en grupp för att joina dem eftersom du vet du inte riktigt hör hemma i deras 'gäng'. Sedan tar du kanske mod till dig och joinar ett gäng, men du blir inte inkluderad i samtalet eller i deras planer. Det är kanske i slutet av evenemanget och de bestämmer sig för att åka och äta. Ingen frågar dig och då vågar du inte riktigt följa med eftersom du inte räknar dig själv som en del av gänget. 

Har du någonsin kommit hem från en helt lyckad kväll med vänner, men när du kommer innanför dörren känner du dig helt ensam och nästan övergiven? Har du någonsin känt dig ensam och i behov av att umgås med någon - men du har ingen aning om vem du ens kan fråga. Eller den du frågar inte kan, men du anar att det är för att den inte vill umgås. Eller det är i alla fall så det känns - du är inte prioriterad. 

Ibland är det precis så här jag känner. Jag är inte prioriterad. Jag kan stå i en stor folksamling där jag känner de flesta, men ändå känna mig helt utanför. Jag kan komma hem och känna mig oälskad för att ingen talat med mig på flera dagar/efter ett evenemang. Jag kan känna mig exkluderad för att jag inte är någons prioritet, utan de jag vill umgås med alltid prioriterar någon annan över mig. När man sedan träffas måste man alltid 'hitta på något', går det inte att bara vara? Tala, umgås? Jag har ingen som jag känner att 'den här kan jag ringa när som helst', om jag vill umgås/tala/etc. och den då prioriterar mig. 

Vem ringer du när du känner dig ensam?

Prioriterar du dina vänner? också de som inte är på första prioritet?

Tar du dig tid?

Kärlek till människor jag har fått tala med när jag känt mig ensam. Som tagit sig tid att umgås med mig och att vi inte alltid behövt 'hitta på något'. Som får mig att känna mig älskad och prioriterad. Vi är inte perfekta någon av oss och vi misslyckas ibland. Men jag hoppas du försöker ta tid och prioritera alla dina vänner - inte bara ditt 'prioritet1-gäng'. Någon kanske saknar just dig och är besviken på att du aldrig prioriterar dem. 

Have you ever wondered

Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I'd lie if I said I've never thought about it. The truth is, those words cross my mind quite often. There are a lot of people I'd miss if they left, but in my mind I doubt they'd do the same for me. 

            Have you ever wondered how long it would take before someone realised you were missing? That you're not there anymore. The sad truth is that whenever these thoughts cross my mind, I feel so sad. Sad that this is how my life turned out. Alone, where a handful days - at best - would pass before anyone would even start to wonder. Wonder where I am, why I'm not there. 
            Sometimes, out of curiosity, I'd like to quit all communication, keep the lights out in my apartment, never go out and see how long it would take. Have you ever thought about this? If you haven't - bless you! That means you are surrounded by friends that keep you close, that loves you and get worried by the slightest thing. It might even irritate you at times. But the truth is, you're really blessed! If you on the other hand have thought about this - I feel you! Even if I don't know you and therefore won't realise when you're gone, feel sad or something like that - I'm right here with you. You're never alone. 
            Like the Angel who once spoke to me - I'm not alone, I'm never alone. I can choose to always have love by my side. So can you. I chose, and even if the world hasn't changed and it still might take days before anyone realises I'm gone or isolating myself, but there will always be one person who will move mountains to find me, reaching through the darkness I've surrounded myself with. Because he loves me. When I hurt, he hurts. All he wants to do is love me and hold me in his arms. 
            Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I have. 

Courage to open up your heart after having it closed for so long

To let your heart be open to both yourself and to others is not only a scary thing, it is an immensely hard thing to do. And at any day and any time, something might happen to you that makes you close your heart. Not only to others, but maybe even to yourself.

            To lock down your own heart is the beginning of a lonely life. Just because this one thing happened to you it will be so, so hard to let people in in the future. And when you finally do and the person doesn’t respond  - it hurts so bad that you’re even more scared to let people in, and you close yourself down even more.

            In the end you’re unable to open up your heart because there’s so many persons that have let you down. Your life is now lonely and hurtful. Your always wearing a mask that tells people you’re OK, pretending to be strong. One day your pot will start to burst and everything will boil over - until you once again open up to someone. If you’re lucky that one person will listen to you and pull you up, and you can slowly start to heal. You'll learn to open up and hopefully there are people along the way that can support you, and I pray that that someone never let you down so you fall right back down.

            But if you’re not lucky, I’m afraid the spiral will continue downwards – until that day someone comes along and listens to you, sees you or lend you a helping hand, so that you finally can start to climb upward and start to heal. It’s a long way up and even if it is that simple, its not easy. All it takes is one person willing to love you for who you are – all your luggage, all your failures, wrongdoings, good and bad sides.

            I hope this one person, who has the power to change everything for you, also has the strength and heart to love you when you can’t accept their love - when you don't believe that you're lovable. A person that has the ability to lift you up from your deepest shadows, make you laugh again, and for one moment forget all your troubles. Someone who has the patience to be able to give you the greatest gifts of all – your life back.

            This person – or these persons – is more important than they'll ever realise.

Thank you.

One night, as I sat on the balcony, I wondered...

Drömmer om att få sitta på min uppiffade balkong och läsa böcker dagarna i ända. Inte kursböcker eller litteratur till diverse arbeten och kandidaten - utan skönlitterära böcker. Läsa om världar man kan försvinna in i och drömma sig bort en timme eller två. 

Jag drömmer om att resa bort. Kanske Hillsong Conference i London i juli - eller hur skulle det vara med 6 månader i USA och inte göra annat än att åka runt till olika ställen och se allt! Vara spontan, obekymmersam, träffa nya människor, leva som om ingen morgondag fanns. 

Istället sitter jag här med 25 sidor text som man ska trolla fram tills fredag samtidigt som hela kandidaten ska finputsas inför slutgranskningen. Istället för att resa och se världen ska jag inleda mina magistersstudier till hösten när jag har jämnåriga som inleder sina kandidatstudier i höst. Istället stannar jag hemma när mina vänner planerar resor och åker iväg till Afrika, England, Irland, Italien och andra fina ställen. Istället sitter jag här ensam då mina vänner startar nya förhållanden, gifter sig eller får sitt första barn. Istället.

Varför jämför vi oss hela tiden med dem runtom oss? Jag tror på en Gud som inte bara älskar oss precis som vi är - nej, det är ännu bättre än så. Han inte bara älskar oss för den vi är, alla skavanker och brister vi anser oss ha - han har skapat oss till precis den vi är. Varför strävar jag då efter att vara som någon annan? 

Yes! Jag har drömmar, jag vill ut och resa; jag vill inte vara ensam hela livet och allt det andra - men jag har gjort dessa val i mitt liv för att jag vet att det är rätt för mig just nu. Jag vet att jag är på rätt väg för hit har Gud lett mig och han kommer också att fortsätta leda mig framåt. Han vet mitt hjärtas önskningar och jag vet att han hör min bön. Men tiden är inte rätt för det än. Just nu ska jag vara här, studera, jobba med alla dessa projekt och helt enkelt njuta av livet som det är just nu. Och jag stormtrivs!

Får man säga så? Att jag älskar mitt liv - precis så som det är. Jag skulle inte byta det mot någonting! Inte det svåra och jobbiga heller. Det har format mig till den jag är idag och fortsätter forma mig för framtiden - lika så det goda. 

Who knows what the future holds in its hands - but right now, this is my place. My life.
This is where I'm supposed to be! And I'm loving every moment of it!

I'm not enough and I'm too much

Tog helt kallt och kopierade denna text Julia skrev. Kunde inte ha beskrivit det bättre själv och hon slog helt enkelt huvudet på spiken. 

"Mitt stora trauma - och säkert många andras - kan sammanfattas i två meningar.

"I am not enough. I am too much." Inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt social, inte tillräckligt smart...

 (the list goes on and on) Men för känslosam, för krävande, för invecklad, för behövande, för mycket...

Just nu försöker jag aktivt lära mig att inte låta det här påverka mig och mitt sociala liv alltför mycket. 

Att inte automatiskt dra slutsatsen att det är jag som varit för mycket när jag känner att

någon inte orkar med mig. Inte det lättaste men det är helt klart värt ett försök."

Hur många gånger har man inte kämpat med känslan av att inte vara tillräckligt men på samma gång för mycket? Just det där med att inte vara tillräckligt snygg, social och så bortåt medan man på samma gång känner sig allt för krävande och invecklad. Ugh! säger jag bara. Man är så snabb att dra slutsatsen att man varit för mycket - för påträngande, envis, jobbig, känslosam, behövande - ja, ni vet den rambambulan. Folk brukar säga åt mig att sanningen sällan är så, men hur kan man vara säker? 

Något av det värsta jag vet är att känna sig ignorerad - även om så kanske inte är fallet, men ibland hindrar det inte mig från att känna så. Det är just då man tänker så här "är jag för mycket, för krävande, för behövande, för..?". Jag vill bli ihågkommen, veta av mina vänner att de ibland tänker på en fast det går evigheter mellan man ses. Jag vet allt för många som säger att de finns för en, man får tala med dem och allt det där - men de frågar aldrig hur man har det. Är det alltid jag som ska ta kontakt? Kommunikation brukar fungera båda vägarna. I've been left alone and left behind too many times before.

"Stay strong. Even when it feels like everything is falling apart."

With a heart aching for other people

Det kommer alltid att finnas människor som ser dig. Som verkligen ser dig. Mitt i ett hav av människor kommer de att se dig. Och det är annorlunda från förälskelse, som en kille/tjej alltid är extra medveten om den han/hon är förälskad i. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men man har helt enkelt en (eller flera) person på sitt hjärta. Kanske man kan se de lite som syskonkärlek? En person man bryr sig lite extra mycket om, även om den personen kanske inte alltid är medveten om det. Man ser när allting inte är okej, när personen kämpar och har det svårt, när den är ledsen och då går man sönder lite på insidan. Men man ser också när personen är lycklig, när det går bra för den, då personen har roligt och då känns det lite extra bra på insidan. 

Jag har människor som jag ser, men det finns även människor som ser mig. Jag vet inte vem, kanske någon, men jag är aäker på att det finns fler - inte minst Gud. Han ser oss, vår sorg, vår glädje - allt, och han ger oss vad vi behöver när vi behöver det. Det kanske inte känns så alla gånger, men i mitt hjärta vet jag att det är så.

We are all broken - one way or another

En rik man i mellanöstern skulle bygga ett nytt ståtligt palats åt sig och bara det bästa skulle han ha. Ett av rummen i palatset ville han ha som en spegelsal - golvet, väggarna och taket skulle bestå av speglar. Så, hans byggmästare gjorde som den rike mannen ville och beställde sedan speglarna från Frankrike därifrån de skeppades till mellanöstern där den rike mannen bodde.
Men under resan råkade skeppet ut för tuffa vindar och hård sjögång, så när byggmästaren till sist fick sin last med speglarna och öppnade upp den var nästan alla speglar krossade. Uppgiven och lite förtvivlad inser han att han inte kan använda dem utan att det bara är att föra allt till soptippen. 

Vad skulle han göra nu? 

Då var där en man som funderade - finns det inte något sätt som vi ändå kan använda speglarna på? Mannen började då bit för bit limma upp speglarna och de krossade bitarna i palatsets "spegelrum". När han en dag var klar och det var dags för den rike mannen att komma och inspektera bygget var byggmästaren väldigt nervös. Den rike mannen kom in, såg rummet och till sist utbrister han: 

"Det här är bättre! Mycket bättre än det jag någonsin kunde föreställa mig"

Så, vad ville jag då med den här berättelsen. Jo, Kenneth Petterson använde den i sin predikan på 11-mötet i söndags och den liksom fastnade med mig. Annat också från de två mötena, men speciellt denna. Vad jag får ut av den här berättelsen - eller liknelsen om man så vill - är: 

• Vi är som de här krossade speglarna, men oavsätt om vi är hela eller brustna så kan Gud använda oss
• Han kan använda oss och göra saker så mycket bättre än vi någonsin kunde tro
• vi duger som vi är - brustna, smutsiga..jag är oavsätt tillräcklig för Gud
• tillsammans är vi så mycket mer än ensamma

Säkert kan man hitta mer, men speciellt det här med att vi behöver inte vara hela, vi får vara brustna. Med Gud så kan han ta oss som är brustna och göra det så mycket bättre än vi någonsin föreställde oss.

When I said 'Goodbye' for the last time

Nåväl, det där med att kicka igång studierna gick inte så överdrivet bra. Översättning = nej, jag har inte börjat ännu. Men nästa vecka, då! 

Idag, den 22 september är det precis ett år sedan jag träffade farmor för allra sista gången. Hon hade varit sämre i närmare ett år och efter en stroke återhämtade hon sig aldrig. Det var en gång som jag hälsade på som hon inte visste vem jag var, och det var då jag slutade hälsa på. 

Men den här lördagen, för ett år sedan var jag i kyrkan med några vänner efter att jag förberett söndagens möte när man pappa ringde och frågade om jag skulle komma med till sjukhuset. Jag hade tänkt säga nej, jag var ändå på väg till en förlovningsfest någon timme senare. Men något sade mig att jag skulle åka med till sjukhuset. 

Idag är jag evigt tacksam över att jag åkte. Det var sista gången jag träffade min farmor, och som ett mirakel för alla oss som var där (nästan alla hennes barn och några barnbarn) så var hon sig själv. Hon talade med oss, vi diskuterade och min pappa (bråkstaken bland syskonen) retades förstås med henne och de andra - precis som "på den gamla goda tiden". 

Men till sist tog även detta slut. Det var som att hon skulle ha somnat mitt i en mening, och tyvärr vaknade hon aldrig riktigt till igen. Hon var tillbaka i det tillstånd hon varit flera månader. Tre dagar senare fick hon somna in och flytta hem till Gud. 

Grains of Gold

Jag har flera gånger sagt att det är ögonblicken vi minns som gör livet, inte antalet dagar. - Eller något ditåt.

Poteito - potato.

De senaste dagarna har definitivt haft sina guldkorn, och de kan summeras så här: klappen på axeln under Heartbeat, skratten tillsammans med fina människor på UPRISING, uppskattningen man fick vid söndagsmötet (plus ett och annat fint ögonblick på första bänkraden) och till sist gemenskapen under ledarsamlingen. Lägg till Gud i allt det där och alla de andra fina ögonblicken så får du en kombination som inte kan beskrivas med ord - det måste upplevas. 

Lägg sedan till special-delivery från korv-görans i Jeppis på lördagsnatten och dagens lycka då jag äntligen fått tillbaka mitt älskade skrälle (min bil) och där har ni min helg i ett nötskal. De två sista guldkornen är ganska specifika och får tala för sig själva, men de andra så känner jag att jag behöver förklara mig lite. Det är inte kyrkan och evenemangen i sig som blir guldkorn - det är människorna man möter där. Vad vore kyrkan utan människorna?

Vi är Hans händer och fötter, så låt oss då vara som honom och älska de runtom oss.

Ge dem guldkorn mitt i vardagen - tid, kärlek, omtanke, uppmuntran osv.

I och med att hösten drar igång - även om det fina vädret om dagarna indikerar på annat - är det mycket som förändras, vardagen kommer igång på riktigt, studierna startar upp och mycket mer. Det gäller att hålla kvar guldkornen även här, veta vart man ska vända sig för att hitta ljusglimtarna i vardagen. Hitta dina favoriter i en uppsjö med alternativ. Tänk er om ni vill en godishylla med massvis med alternativ, först smått överväldigande, men med tiden hittar du dina favoriter.

Vem kan trösta knyttet?

Sedan sist har jag bland annat vikarierat på eftis, haft flera filmkvällar, varit på crew-träff i Sion med en stor del av alla frivilliga i kyrkan, fått spontant fin-besök, varit på RiskZon med en del av närpes-folket som förirrat sig in till stan. 

Spontan-besök är absolut en av de bästa besöken man kan få! Går i smyg omkring och önskar mig massor av dem nu i höst. I fredags ringde plötsligt Kim och meddelade att han kommer till mitt och 5 minuter senare stod han utanför dörren. Hur kul som helst!

Själv jobbar jag däremot på min spontanitet. Det finns egentligen många människor jag skulle vilja träffa - ta en filmkväll, en kaffe på stan eller något ditåt - men än har jag inte lyckats ta kontakt. Men, hur svårt ska det vara? Jag känner ju människorna!? Tydligen är det inte så enkelt. Frågan är om det är mitt förflutna eller "allmän" blyghet som stoppar en. 

Så, jag kan ju inte förvänta mig att andra ska vara spontana och hälsa på en eller fråga om man kan ta en kaffe på stan när man inte själv gör det? Det är ju t.o.m den gyllene regeln från bibeln.

“Here is a simple, rule-of-thumb guide for behavior:

Ask yourself what you want people to do for you,

then grab the initiative and do it for them. (Matthew 7:12 MSG)

I was thinking about: blogging

Har idag på riktigt tänkt över det här med bloggande. Hittade en rekommendation till min blogg som var närmare två år gammal och det jag läste kunde jag inte längre se i min blogg. Sorgligt. Eller - hur upplever ni läsare min blogg?

Just nu är den rätt så död - jag vet - men snart kommer vardagen igång igen och då ni! Denna vecka är vardagens väcka då stor del återgår till vardagen, skolorna börjar igen och sommaren är slut. Lyckliga vi som går på universitet får ha sommarlov någon vecka till! 

Hur som. Rekommendationen om min blogg sade så här: "..hon skriver om sin vardag, sitt liv med Jesus och om sina vänner. Dessutom är hennes inlägg nästan jämt glada och positiva. Något som Amanda också är bra på är att uppmuntra folk och det gör hon oftast i nästan varje blogginlägg. Jag tycker om att läsa hennes blogg eftersom den handlar om hennes liv och inte om någon annans - hon är helt enkelt sig själv i sin blogg."

Så. Vad ska jag säga? Jag har ofta tänkt på det här med att vara transparent när man bloggar. Ja, jag vill vara helt mig själv och inte ge en perfekt bild av mig själv och mitt liv - för det är varken jag eller mitt liv. Men, sedan har vi frågan, detta finns allt ute på internet, och hur smart är det? Sedan har jag också funderat på, vad vill människor läsa om? Uppmuntran och positiva livshändelser? - Jag tror det, men jag tror också att det blir just den här perfekta glansbilden efter ett tag. Livet är inte bara positivt, lätt och en dans på rosor. Vi har det svårt ibland, och som en del tror så när vi lever med Jesus får vi ett perfekt liv utan bekymmer och svårigheter - men låt mig säga er, det är i princip helt tvärt om. Vi har valt att gå den smala vägen. 

Jag vill vara mig själv, jag står för att mitt liv inte är bra alla gånger, jag står för att jag inte mår bra alla gånger. Jag står för det jag skriver och jag står för det jag gör. Jag vill vara ärlig, jag vill att någon där ute genom mitt liv kan få hjälp på vägen, en uppmuntran eller vad som helst (så länge det är positivt). I want to make a difference! 

Idag, den här stunden är en så liten del av hela vårt liv, men beroende av vad vi gör med den här stunden kan den vara livsomvandlande och leva kvar hos oss i evighet. Valet är ditt.