Spring is coming!

Tiden springer iväg nästan tragiskt snabbt och med en panikartad chock kan jag inse att över halva mars har redan sprungit förbi. Låt det sjunka in - inom ett par dagar har en fjärdedel av 2015 susat förbi.

Så, medan ni funderar vart 2015 håller på att försvinna så tänker jag ge er en mycket efterlängtad(?) uppdatering! Låter väl helt okej?

• Den senaste månaden har vi fortsatt härjat runt på Vasabladet, flyttat tillbaka till vårt kära ÅA och börjat planera två dokumentärer som (om allt går som de ska) börjar filmas i slutet av denna vecka. 

• Vi har firat min knasiga syster som fyllde 14 med en rad kalas. Det var också under en av dessa som jag smått förfärat insåg att jag nog inte vill ta med min blivande kar till min släkt i första laget #pinsamt. 

• Jag har också klippt mig för första gången på två år. Kapade av hela 10cm men det syns nog ingenstans - får fortfarande kommentarerna "va långt hår du fått!". 

• Våren kom till Vasa, även om den i helgen fick ett bakslag när den fruktade takatalvi kom på besök. Innan det började jag och pappa planera min hörnsoffa som ska ut på balkongen - sjukt peppad för att få en ordentlig soffa att ha på balkongen inför alla stundande sommarkvällar!

• En kväll ringde plötsligt Kim Påfs och plötsligt hade jag två närpeser och en halv "wannabe-närpes" på besök. Flippad kväll - jajjamen!

• Jag har tagit några lediga dagar från skolan för att vila upp och undvika total utmattning och för att kunna satsa fullt när vi börjar filma dokumentärerna.

• Sen gick två av mina tänder att gå in i stejk-mode vilket resulterade i två tandläkarbesök. Ena tanden borrades och den andra rev de ut. Ett stort plus är ju att jag aldrig blev någon blåsfisk! Framför allt eftersom jag åkte ner till Sibbo på ledardagar redan dagen efter. 

• Yes - åkte alltså ner med några ledare från församlingen tillsammans med en massa andra ledare från ett tiotal andra pingstförsamlingar från hela svenskfinland till Sibbo i helgen. Vi hade två ytterst intensiva dagar med undervisning, uppmuntran osv. Träffa inspirerande människor och blivit riktigt peppad. Att man dessutom fick resa med så fantastiska människor från sin egen församling var riktigt, riktigt roligt. 

• Förutom det har jag varit på några luncher me fint folk, haft några härliga filmkvällar och haft fina LIFE-träffar! Söndagarna har spenderats i församlingen. Månadens finaste har definitivt varit människor som bara uppmuntrar en och bara får en att känna sig älskad för den man är.

En Julbetraktelse

- Kärleken är den största gåvan. 

Jag sitter i fönstret och stirrar ut mot gatan. Ljusskenet från gatlampan svajar fram och tillbaka allt medan snöstormen viner mellan husen. Även om stormen är vild just nu så vet jag att när morgonen gryr ligger vintertäcket fridfullt och gnistrar i morgonljuset. Ett vinterland värd ett vykort - eller en bild på Instagram. 

Det är bara dagar kvar till jul och butikerna är fyllda av stressade julshoppare som ännu jagar den perfekta julklappen. Varje år önskar man hitta just den perfekta gåvan, men allt för ofta faller man in på samma gamla mönster - strumpor till pappa, inredning till mamma och en tröja till syster. Därtill finns klassikerna som räddar mångas julhandlande; presentkorten och chokladaskarna. 

När julen nalkas är det många flyr stadens betongdjungel för att fira julen där tystnaden talar ett helt annat språk. En plats där minnena är många, traditionerna ifrågasatta och där släkten är som tjockast. 

Glöggen sjuder på spisen, julmusiken fyller lägenheten och ljusen sprider sin värme. Det ringer på dörren och kvällens gäster anländer. Tumult i den trånga hallen, blöta skor som lämnar vattenpölar på golvet och snö som ruskas ur håret. 

Julfriden lägger sig sakta medan gästerna finner sin plats. Prasslet av lite chokladpapper, glöggen som hälls upp i muggar och skratten som ekar genom lägenheten. Under julgranen ligger några paket gömda i väntan på att någon ska upptäcka dem. 

Plötsligt är det någons nyfikenhet som väcks och snart hörs en häpen röst som utropar ”Nähä! Säg att de int e va ja tror de e!, På riktigt? Int ha du väl..? - din godhjärtade lilla gris!” Gåvorna delas ut och gästerna är som små barn på julafton. Ögonen glittrar av förväntan, leendena växer större och julpappret flyger i luften. 

Julen närmar sig med stormsteg, se - den är redan här! Julaftons morgon gryr med en förväntan i luften. Julgröten står på spisen och julstrumporna väntar vid frukostbordet på hungriga julfirare. En lugn dag med en film, förberedelser och Kalle Anka. 

 Julstök i köket tar vid och ett massivt julbord dukas fram. Klassikerna blandas med nykomlingar och  som vanligt äter man alldeles för mycket av det goda. Snart lägger sig matkoman över oss alla fastän faten ännu inte är tömda. 

De minsta börjar bli otåliga - är det inte dags att öppna julklapparna snart? Eller, är det kanske barnet inom var och en av oss som otåligt väntar. Är det inte dags snart? Det kliar i fingrarna och vi har alla varit och känt på paketen under granen. 

Paket efter paket delas ut. Kärlek från våra nära och kära i form av en gåva. Julpappret ligger snart utspritt på golvet och en hög av gåvor står framför oss. Tänk om vi skulle se tanken bakom varje gåva? Se kärleken i varje sak vi får? 

Även om jakten på den perfekta julklappen går het varje år, ger jag mina gåvor av kärlek. Tacksamhet för att personen är precis den de är. För vi ger inte julklappar för att vi måste - vi ger våra vänner och vår familj gåvor för att vi vill.
När julafton är slut är det inte alltid tanken bakom gåvorna vi tänker på. Nej, vi tänker på att vi kanske vill ha något från kylskåpet. Och vi tänker på de saker vi fått; den nya datorn, boken eller något av det andra som fanns i våra paket. 

När juldagen gryr bestämmer jag mig - det är dags för en ny tradition. Jag tar fram min telefon och plitar ner några välvalda ord av kärlek och tacksamhet. Några personliga meddelanden för att sprida lite mer julglädje till den som står en närmast. För man kan aldrig få för mycket kärlek.

Meddelandena är skickade. Kärleken berör och plötsligt har julen blivit lite ljusare.

Now there's new hope

Min blogg har lidit allt mer och mer under hösten. Delvis i takt med att min ork har blivit mindre och all stress, press och saker som ska göras ökat. Men, delvis har min dator också varit en bidragande orsak. 

Min kära MacBook har börjat sucka allt högre och ständigt gått mig på nerverna när det ibland tycks vara så otroligt svårt att göra något annat än att låta regnbågen febrilt snurra på muspekarens plats. Stackars liten. 

Tack vare en liten julgåva i form av ett stipendium har jag nu haft möjlighet att köpa mig en ny dator och plötsligt är det roligt att vara på datorn igen! Att öppna ett dokument tar inte flera minuter och att snabbt kolla något på internet/FB/twitter/google docs är plötsligt möjligt. 

Så, nu hoppas jag att också jag ska orka blåsa lite mera liv i bloggen och fortsätta hålla er uppdaterade om mitt äventyr som journaliststuderande! - och livet i allmänt. 

To be continued..

Tankar från kvällsredaktionen

Idag - ikväll - testar jag på att jobba kväll på VK. Jag skulle ljuga om jag säger att det är ett fartfyllt uppdrag, men sedan är det en väldigt lugn kväll och dessutom är jag överflödig i personalstyrkan. Men det är bra erfarenhet och kul att se hur kvällsturen fungerar. 

Kvällsmänniska som jag ändå är så måste jag säga att sovmorgnar och jobb som börjar kl 14 passar väldigt bra! Men, det där med socialt liv och liv överhuvudtaget på sidan om jobbet får man nog helt glömma om man jobbar kvällsskift - ingen nyhet för de som redan gör det eller har testat kvällsskift.

Dessutom har jag en känsla av att jag kommer att vara rätt mör då jag väljer på jobb igen om nio timmar. Och då sitter jag på jobb ännu. Fast tanken är ju egentligen inte att man ska jobba kväll och morgon på varandra - även om jag vet om sådana som hamnar på det. Bland annat inom vården.

Det börjar också bli påtagligt att min tid här i Umeå och VK lider mot sitt slut. Jag har två kvällar kvar med ML&Oskar - mina mycket fina värdar för tiden här. Plus tre dagar på VK. Sedan går båten hem. Lite vemodigt är det ju nog.

Medan jag skannat internet efter några spännande nyheter ikväll ramlade jag över en mycket intressant kolumn av Lucy Marcus på BBC, under titeln The most powerful person in the room. 

Jag tänker slänga ut några citat och lösryckta meningar för er att reflektera kring. Jag tycker de är riktigt bra och det är väl också såhär sanningen ser ut. Samtidigt vet jag att jag känner igen mig i vissa saker - och jag har en känsla av att det finns de runtom mig som skulle säga "yep, det där är Amanda i ett nötskal" när det kommer till vissa sammanhang. 

There are hundreds of people who make our daily lives run smoothly

- some we meet and some we never meet. 

The most powerful people in life are the ones who can make things harder or easier,

who determine on a day-to-day basis wheter my day goes well,

and who push me to do better and work harder.

None of these people (elder statesman, high-profile business people, rock stars and so on) would be as successful as they are today if they didn't have competent teams who work alongside them to bring their ideas to fruition, and who challenge their ideas to help make them better. 

I'ts important that we purposely add more people to our lives who can help us understand things better and achieve more. 

Actions speak louder than words.

Word matters. The things we say to the people who work around us and help us

 - and the way we say it - 

has the power to lighten a person's day or ruin it. 

Power is about more than just the person standing in the limelight.

Halvvägs i Umeå

Jag har nu spenderat en hel vecka i Umeå och jag trivs egentligen väldigt bra! Igår fick jag till och med frågan; "så när flyttar du ti sverige nudå?". Men, ni där hemma kan vara lugna. Jag kommer inte att flytta den närmaste tiden i alla fall. 

Hur har då min första vecka på VK varit? Jo, det har varit en mycket lärorik tid och jag har trivts väldigt bra där! Jag har alltså spenderat fem arbetsdagar på redaktionen och samtidigt har vi i klassen hållit lite kontakt för att se vad folk har på gång på sina olika praktikplatser. 

Emellanåt känner jag att vi får väldigt mycket frihet och ansvar på oss. Det var bara de två - tre första dagarna som någon kollade våra texter, därefter har det varit att skriva och publicera. De personporträtt jag gjort har däremot checkats - så det känns tryggt. Visst är jag trygg i mitt eget skrivande, men vi har märkt att det finns en hel del olikheter hur man uttrycker saker här och i Finland. Plus skillnader mellan hur redaktionerna (hur HSS-media och hur VK) jobbar och hur deras policyn ser ut.

Såklart kan jag fråga om det är något jag funderar över - och det gör jag också. Men, samtidigt växer man väldigt mycket i sitt ansvar och det känns jättebra att faktiskt få jobba på riktigt så att säga.  På fredagen överraskades jag dessutom med att hitta fyra av mina texter publicerade i papperstidningen. Extra spännande blev det i fredags då man på eftermiddagen mitt i allt märkte hur stämningen på hela redaktionen förändrades. 

Tips har kommit in att det skett ett grovt brott i Vilhelmina och plötsligt jobbats det febrilt på redaktionen. Det tisslas, tasslas och görs research så tangenter och telefonlinjer går heta. Snart får vi veta att det handlar om ett mord. Så, allt medan detta utspelades satt jag och skrev en artikel om skruvkorkar på mjölkburkar och Jonny om en kiosk. Plus att vi smått fascinerat följde med vad som utspelades vid desken. 

Sjukt lärorikt och spännande! Skönt också att bara få se på och inte behöva göra något i det läget. Sedan blev det helg! Sjukt skönt med två sovmorgnar efter att konstant stiga upp innan sju. Kvällarna har ju i och för sig varit väldigt sköna här. Aldrig något man måste göra utan allt fokuseras på vad man vill och orkar göra. Så vi har varit på bio, haft filmkvällar och varit på några promenader. 

Igår, lördag, tog vi oss ut till Ersboda och shoppade en del, men mest så traskade vi nog faktiskt runt. Skönt även om man vi var smått slutkörda. Idag söndag har vi inte gjort så mycket. ML & Oskar tog sig till Vineyard medan jag kände att jag behövde lite egentid. Så, första stunden för egentid helt för mig själv sedan jag kom hit. 

Kort sagt har jag det väldigt bra här och trivs på jobbet! Vill man veta mera är det bara att knacka mig på axeln då jag kommer hem eller starta en chatt om man inte orkar vänta så länge. Ser väldigt mycket fram emot min andra och sista vecka på VK - såklart är det lite sorgligt att åka hem nästa helg, men jag saknar nog faktiskt mina vänner där hemma, kyrkan osv! Men jag har en känsla av att jag också kommer att sakna vardagen på VK när jag kommer hem. 

This is for you

Det känns nästan som ett understatement att säga att jag är nöjd med kvällen igår! För er som missat hade vi alltså en lovsångskväll i Sion igår. En kväll som jag och min LIFE-grupp tagit initiativ till och var med och genomförde hela vägen. 

Vi bjöd på morotscupcakes med frosting, vi hade lite mer än 2x 40min lovsång och så delade jag själv några ord i mitten. Kalla det predikan, peptalk, välvalda ord eller vad du vill. Jag var mindre nervös än vad jag trodde ja skulle vara, och flera kom och kommenterade efteråt att det var som att "jag aldrig gjort annat". Och att det hade varit bra det jag sa - så det är ju uppmuntrande! Själva lovsångspassen var även helt fantastiska och själv hade jag kunnat fortsätta ett tag till!

Sjukt tacksam är jag i alla fall för hela kvällen och även för all support och uppmuntran längs vägen!  Tack också till de ungefär 100 personer som ville dela kvällen med oss och jag hoppas också att detta inte blir en engångs-grej utan att vi får köra något liknande t.ex. i vår. 

Vad händer just nu?

Just nu är detta på schemat tillsammans med sista skedet av våra VBL-artiklar! Jag och min klasskompis blev faktiskt klara med vår layout idag så nu får vi bara vänta tills det kommer i tidningen! 

Sen börjar vi med ny kurs på onsdag - radiojournalistik. Plus att jag är med och ordnar denna lovsångskväll på onsdag! Grymt kul och så har jag ganska mycket mer nerver med i spelet! Har ni bara möjlighet så kom med till Sion på en fantastisk lovsångskväll på onsdag! 

En dos ärlighet

Dags att förklara situationen
Jag vet att temat i många inlägg har varit ensamhet, men jag vill nu förtydliga att jag inte på riktigt är ensam. Jag kan känna mig ensam och spendera många kvällar för mig själv - men innerst inne vet jag att jag inte är ensam. 

Speciellt det senaste inlägget kan tolkas som väldigt tungt - och det ska de få vara. Det är en brutalt ärlig text om tankar som ibland kan röra sig i mitt huvud. Trots de sex år som nu ligger mellan nu och då jag blev utfryst, bär jag ännu med mig konsekvenserna. Jag har kommit långt på vägen, men osäkerheten kan än idag slå ner mig - precis som i förra inlägget. 

Osäkerhet kring mitt värde som person; om jag är älskvärd, om jag duger osv. Speciellt osäkerhet kring att låta människor lära känna mig; eftersom jag efter ett tag tror att de "tröttnar" och kommer vända mig ryggen. Att när de lär känna mig på djupet lägger de benen på ryggen och försvinner så fort de bara kan. Denna rädsla har varit den som jag kämpat mest med. Jag övertolkar, och gräver ner mig själv. Därför är tankarna om ensamhet, övergivenhet osv. också ofta närvarande. 

Innerst inne så vet jag att jag vet: Jag är betydelsefull - jag är inte ensam - jag är älskvärd - jag är sedd av människor - jag är uppskattad - jag är oersättlig - jag är stark - jag är godhjärtad. Ja, jag kan hålla på ett tag till. Men, framför allt är jag älskad. Älskad för den jag är, inte för det jag gör&är bra på - det är, som en god vän sade till mig, bara en bonus. 

Jag har vänner runt mig som bryr sig mer än jag tror. Som varje dag påminner mig om hur älskad jag är. Jag har ibland svårt att förstå hur någon kan älska mig för den jag är. Jag har lättare att ta emot uppmuntran när det rör något jag gjort eller är bra på. Jag ser det som något jag "förtjänat ihop". Men, eftersom jag inte helt ännu ser mig som älskvärd har jag svårare att ta emot uppmuntran o.dyl när människor säger att jag är älskad, underbar och fantastisk bara för den jag är. Allt jag gör och är bra på är bara en fin bonus. 

Då menar jag inte att jag inte behöver denna uppmuntran - både för den jag är & för vad jag gör - för jag gör. Det tar bara lite tid innan jag kan ta det till mig. Övning ger färdighet, right? Vi har alla dåliga dagar när vi mår sämre. Texten i det förra inlägget började med ren frustration till varför jag inte kan förstå hur älskad jag verkligen är. Varför kan jag inte se mig själv genom andras och Guds ögon? 

Texten är bara det. En text. Brutalt ärlig är den, och jag hoppas att den kanske kan ge en och annan tankeställare. Fasaden på en människa är inte allt, ingen vet vad som kan gömma sig där bakom. Inte innan vi tar steget att lär känna människan och hen låter oss in. 

Have you ever wondered

Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I'd lie if I said I've never thought about it. The truth is, those words cross my mind quite often. There are a lot of people I'd miss if they left, but in my mind I doubt they'd do the same for me. 

            Have you ever wondered how long it would take before someone realised you were missing? That you're not there anymore. The sad truth is that whenever these thoughts cross my mind, I feel so sad. Sad that this is how my life turned out. Alone, where a handful days - at best - would pass before anyone would even start to wonder. Wonder where I am, why I'm not there. 
            Sometimes, out of curiosity, I'd like to quit all communication, keep the lights out in my apartment, never go out and see how long it would take. Have you ever thought about this? If you haven't - bless you! That means you are surrounded by friends that keep you close, that loves you and get worried by the slightest thing. It might even irritate you at times. But the truth is, you're really blessed! If you on the other hand have thought about this - I feel you! Even if I don't know you and therefore won't realise when you're gone, feel sad or something like that - I'm right here with you. You're never alone. 
            Like the Angel who once spoke to me - I'm not alone, I'm never alone. I can choose to always have love by my side. So can you. I chose, and even if the world hasn't changed and it still might take days before anyone realises I'm gone or isolating myself, but there will always be one person who will move mountains to find me, reaching through the darkness I've surrounded myself with. Because he loves me. When I hurt, he hurts. All he wants to do is love me and hold me in his arms. 
            Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I have. 

When the stars align

I've seen the stars align before - is it time? 

Is it time to stand up for what we believe in, or is it time to stand up for each other? I've seen it all before; how people stand up for what they believe in out of faith, and how they stand up for each other out of love. But I've never seen anyone stand up for me.
            I lift my eyes to the skies and through the tears I count the stars to a million, and then to a million again. But when I look back at the world nothing has changed, and I'm still all alone. Alone in the world with a couple of million stars gazing down on me. I might never know if its time or not, but I've chosen to always stand up for my friends and those closest to my heart. I just wish upon the millions of stars above that I'll meet someone along the way that will do the same for me.
            My life is like a night where no stars shine, it's completely covered in darkness. I'm so tired of being alone in the darkness. I keep all my friends on distance; afraid they'll hurt me or grow tired of my company, and then run away. I've traveled this road for so long that I've become afraid of letting someone in. Afraid of love, but also so tired of loneliness. 
            I turn my eyes to the skies once more, and suddenly I know why the stars align. It's for me. It's time to concur fear of love and time to let people in. I'm filled with fear, but I can also feel hope. Hope of a brighter future where I won't have to be afraid to let people in or that they will grow tired and ran away. Brighter days will come, but it won't be easy. Suddenly I feel a hand on my shoulder and I'm turned around. I find myself in a warm embrace and I can feel the love pouring over me. I'm afraid to let it in, but I can't hold up the façade anymore. With a sigh I let it all go, and for the first time in forever I'm not alone. Yes, this is the time for me, but also for us. Time to stand up for one another, and for our beliefs. 
I've seen the stars align before - it's time!

This is for you - the start of new a adventure.

They are all going on and on about how everything is going to change when you leave. How hard it will be for them, how empty it will be and how nothing will be the same. But when they worry about their new everyday-life without you, I worry about you. 

            I've never had the courage to take everything I have and move away. I dream of it, but until this day I've never done it. This fall, you do exactly that. It is one thing to pack your stuff and go away for a few months and then come back, but this time you're off for a new beginning somewhere else. A new home. New church. New school. New people. Everything will be new, while the old is left behind. 
            I worry about you. We loose you, but you loose all of us. You leave family and friends behind, everything you know for this new adventure. I believe this new adventure will leave you speechless and this will always be something you can look back on with gratitude and a smile on your face. Yes, there will be hard times when you question yourself, but I tell you to hang on. God tells you to hang on and trust in Him. 
            There is one person you all bring with you on your new adventure - God. And you know that when He is on your side, nothing can go wrong. You'll be right where you're all meant to be. You will miss your old home, and we will all be missing you - like crazy - but this is for you. And even if I worry, I still believe this will be the best time of your life. 
            You'll make a new home, meet a new church-family, make new friends and in a way start a new life. But remember us here back home. We'll see you when we come to visit, or when you visit us and we'll hear all your stories from this new adventure. You'll always have a special place in all our hearts. We'll never leave you even if you are far away, and I'll always know that you never really left us, even though it's miles and miles between us. 
            Remember, this is for you - and we're all right here in your heart and we're not going anywhere. Now, go and start your new adventure - it's time. 

Love you, miss you, and wish you all the best! 

Mina nostalgi-sambosar flyttar denna vecka till grannlandet för att börja studera. Ena till Göteborg, och den andra till Umeå. ML tar visserligen med sig två personer då hennes andra hälft också joinar flyttlasset till Umeå, och tur är väl det! Älskar er och kommer sakna er massor! Jag kommer och hälsar på er när jag kan och snyltar lite på era äventyr, men annars fortsätter vi andra våra egna äventyr här hemma! 

Courage to open up your heart after having it closed for so long

To let your heart be open to both yourself and to others is not only a scary thing, it is an immensely hard thing to do. And at any day and any time, something might happen to you that makes you close your heart. Not only to others, but maybe even to yourself.

            To lock down your own heart is the beginning of a lonely life. Just because this one thing happened to you it will be so, so hard to let people in in the future. And when you finally do and the person doesn’t respond  - it hurts so bad that you’re even more scared to let people in, and you close yourself down even more.

            In the end you’re unable to open up your heart because there’s so many persons that have let you down. Your life is now lonely and hurtful. Your always wearing a mask that tells people you’re OK, pretending to be strong. One day your pot will start to burst and everything will boil over - until you once again open up to someone. If you’re lucky that one person will listen to you and pull you up, and you can slowly start to heal. You'll learn to open up and hopefully there are people along the way that can support you, and I pray that that someone never let you down so you fall right back down.

            But if you’re not lucky, I’m afraid the spiral will continue downwards – until that day someone comes along and listens to you, sees you or lend you a helping hand, so that you finally can start to climb upward and start to heal. It’s a long way up and even if it is that simple, its not easy. All it takes is one person willing to love you for who you are – all your luggage, all your failures, wrongdoings, good and bad sides.

            I hope this one person, who has the power to change everything for you, also has the strength and heart to love you when you can’t accept their love - when you don't believe that you're lovable. A person that has the ability to lift you up from your deepest shadows, make you laugh again, and for one moment forget all your troubles. Someone who has the patience to be able to give you the greatest gifts of all – your life back.

            This person – or these persons – is more important than they'll ever realise.

Thank you.

Grateful

Tiden springer som vanligt och det känns som att en hel del kommer att förändras när hösten väl kommer - men jag är nog inte riktigt redo för det än. Verkligheten kommer snart emot och hösten börjar om allt mellan 2 och 5 veckor - beroende på vem man frågar. 

Sommaren är ju också verklighet, men en annan sorts verklighet än vad hösten är. Jag tror de flesta kan förstå vad jag menar där. Sedan sist har jag haft en smått fantastisk månad. Sommaren har verkligen visat sig från sin varmaste sida, och även om man kanske klagar lite på värmen är det ganska så underbart!

Men, nu över till en liten (läs: lång) bild-uppdatering om vad som skett sedan sist! ..och som vanligt är det bara att klicka på bilderna för att få dem större. 

Husbolaget har bestämt sig för att dra igång en fasadrenovering, som innebär att vi är förbjudna från att använda balkongen - och därigenom har alla vädringsmöjligheter stängts. Passligt i denna värme.

Så, jag packade ihop mina saker och bor för tillfället hos mamma då man får värmeslag redan kl 8 på morgonen, för att inte tala om allt oljud & byggdamm som finns överallt. En helg kom min ena moster från USA också på besök så då slog vi på stort och had grillfest med en del av släkten.

En vacker dag rensade jag 2 stora lådor jordgubbar, i skålen endast en liiiiten del av alla jordgubbar.

Här för någon vecka sedan återvände jag till närpes för första gången tror jag sedan Young? Då var det i alla fall Tomatkarnevalen som stod på schemat och det var kul&lärorikt!

Efteråt tog jag en sväng via Vassor på enda lägret jag int var ledare på denna sommar och hälsade på fina människor + lägerplanering. Sedan åkte jag iväg på några dagars verklighetsflykt ut till villan mes familjen där det chillades, solades, simmades, skrattades och skrevs i massor! 

Sedan har jag också dessa veckor härjat med fina människor, 4 personer (blå bilden nedan lyckades jag få alla på bild) jag börjat lära känna mer och det är ingen hejd på hur kul vi har! Härjas, nattsim, flipp, bergsbestigning, och massa flipp! Är så glad att få lära känna dessa 4 bättre och så tacksam! nej, ord kan inte beskriva!

Sedan blev det dags för årets sista Vassor-läger, sorgligt, men ett av de bästa denna sommar! Kanske för kollegorna, kanske för att det var mer inriktat på kultur så vi hade fyra olika workshops (dans, film/drama, musik/bandspel & kreativt skrivande) och det sistnämnda drog jag. Det var en ny workshop vi introducerade och jag var nervös - men själv tyckt ja de gick riktigt bra!

Vi härjade massor detta läger! Vi hade nunnor (vi ledare utklädda) på besök en kväll som höll kvällsprogram, vi hade på rymmen då vi släppte deltagarna fria ut i Vassor på olik uppdrag medan de skulle undvika att bli sedda av oss ledare, vi hade open stage och massa kul! 

Därtill workshopsen, lite undervisning, härjas, simmas och sådant. Sista workshopen jag hade åkte vi iväg till kockas där deltagarna i min workshop fick finna en plats av inspiration och börja skriva sin egen story - efter att vi också skrivit en gemensam - som blev grymt bra!

Sista natten hade vi sedan ett extra äventyr då "hemliga agenter" fått reda på att vi ledare var kidnappade och åkte för att väcka barnen så de kunde hjälpa till att hitta oss ledare som alla utom en var bortförda till kockas där vi var gömda på olika ställen. Till sist fick deltagarna även popcorn & choklabollar som bovarna glömt kvar som tack. Galet lyckat, nattsim och nöjda deltagare!

När lägret sorgligt nog var slut tog jag en riktig semester och åkte ner till Åbo&Kimito för några dagar. Jag hälsade på Josefine och vi chillade på hennes villa i Kimito ett dygn innan vi åkte in till Åbo där det blev mer chillas, cykling, shopping, bio, turistande och massa skoj! 

Sedan kom jag hem igen, vilade upp lite hemma, spenderade en härlig söndakväll/-natt med dessa fyra plus Simon, då vi hade picknick, simmade, härjade, talade och hade en riktigt fin kväll! 

En fin-fin lapp jag fann i postluckan då jag åkte via lägenheten en sväng för att plocka upp lite jobb-kläder och kolla posten! Tack! 

Nåja! Det är väl ungefär vad som har hänt den här senaste månaden. Jag har haft det ofantligt kul, och är så tacksam för vad den senaste månaden fört med sig! Nu befinner jag mig återigen i Närpes, denna gång för att arrangera RÖRROCK som går av stapeln i helgen - så ta med era vänner och kom till Grånne i helgen och ha skoj tillsammans med oss! 

One night, as I sat on the balcony, I wondered...

Drömmer om att få sitta på min uppiffade balkong och läsa böcker dagarna i ända. Inte kursböcker eller litteratur till diverse arbeten och kandidaten - utan skönlitterära böcker. Läsa om världar man kan försvinna in i och drömma sig bort en timme eller två. 

Jag drömmer om att resa bort. Kanske Hillsong Conference i London i juli - eller hur skulle det vara med 6 månader i USA och inte göra annat än att åka runt till olika ställen och se allt! Vara spontan, obekymmersam, träffa nya människor, leva som om ingen morgondag fanns. 

Istället sitter jag här med 25 sidor text som man ska trolla fram tills fredag samtidigt som hela kandidaten ska finputsas inför slutgranskningen. Istället för att resa och se världen ska jag inleda mina magistersstudier till hösten när jag har jämnåriga som inleder sina kandidatstudier i höst. Istället stannar jag hemma när mina vänner planerar resor och åker iväg till Afrika, England, Irland, Italien och andra fina ställen. Istället sitter jag här ensam då mina vänner startar nya förhållanden, gifter sig eller får sitt första barn. Istället.

Varför jämför vi oss hela tiden med dem runtom oss? Jag tror på en Gud som inte bara älskar oss precis som vi är - nej, det är ännu bättre än så. Han inte bara älskar oss för den vi är, alla skavanker och brister vi anser oss ha - han har skapat oss till precis den vi är. Varför strävar jag då efter att vara som någon annan? 

Yes! Jag har drömmar, jag vill ut och resa; jag vill inte vara ensam hela livet och allt det andra - men jag har gjort dessa val i mitt liv för att jag vet att det är rätt för mig just nu. Jag vet att jag är på rätt väg för hit har Gud lett mig och han kommer också att fortsätta leda mig framåt. Han vet mitt hjärtas önskningar och jag vet att han hör min bön. Men tiden är inte rätt för det än. Just nu ska jag vara här, studera, jobba med alla dessa projekt och helt enkelt njuta av livet som det är just nu. Och jag stormtrivs!

Får man säga så? Att jag älskar mitt liv - precis så som det är. Jag skulle inte byta det mot någonting! Inte det svåra och jobbiga heller. Det har format mig till den jag är idag och fortsätter forma mig för framtiden - lika så det goda. 

Who knows what the future holds in its hands - but right now, this is my place. My life.
This is where I'm supposed to be! And I'm loving every moment of it!

Forever, life will continue to amaze me

Tiden springer som vanligt iväg och jag måste erkänna att jag faktiskt sörjer lite att EC är över för denna gång. Men, nu har jag lite tid och dags för en (lång) uppdatering. 

Det har gått nästan tre veckor sedan senast och det är nästan först nu jag haft tid att andas. Nej, jag har inte stressat så mycket, men det har bara varit packat i schemat - typ som i en sillask och jag har tappat räkningen på dagar då man jobbat öve 10h/dag med förberedelser och sedan under själva EC upp emot 16/17h. Jag har ju till och med gått och fyllt år sedan sist!

Så, vad har hänt sedan sist? Ja, massor! Alla förberedelser inför EC, alla fantastiska människor man fått jobba med, allt som skulle göras och genomföras. Det har varit mycke och folk har jobbat så fantastiskt bra med en så amazing attityd att det nästan inte är sant. Kan man begära mer än så? Därtill har allting gått så jättebra och EC14 Face to Face levererade!

Vi har en stor Gud som var med från första början. Från första tonen på torsdagens intro genom alla möten, workshops, skivreleasen som lyfte taket, lördagens oskarsgala som gick över min förväntan då också jag hade en kör på över 100 pers som sjöng "Ja må hon leva..!" de första minuterna på min födelsedag, ja allt som har hänt denna helg tills att sista personen åkt hem från efterfesten i Sundom på söndag kväll. Han var också med i alla förberedelser och han är fortfarande med oss idag och framöver!

Förutom EC har det varit en del Närpes, jag har presenterat min kandidatavhandling, jag har då som sagt fyllt år, haft avskedsmiddag med finaste Josefin som flyger iväg till Afrika i två månader imorgon, onsdag. Vi har också hunnit ha life då jag hade påskäggsjakt åt mina life:isar, blivit bjuden på american hot dog, och jag har hela den här tiden fått vara omringad av så många fantastiska människor som peppat, uppmuntrat och haft roligt med en så att man är alldeles varm i hjärtat! 

Ja, jag har faktiskt lite svårt att beskriva den här tiden, den har varit så packad och allt har cirkulerat kring EC, samtidigt som det har varit så otroligt roligt, man har varit så stolt att få jobba med så många fina människor som verkligen sätter ner sin tid och sitt hjärta i allt de gör samtidigt som Gud får all ära. Ja, inga ord kan beskriva allt det jag har varit med om, allt jag kan göra är att försöka beskriva hur fantastiskt allt varit, men ändå känns det som att det inte räcker för att beskriva allt det fantastiska. Gud får all ära och det har varit för hans ära jag och alla andra satt ner så många timmar i att göra denna festival, för att vi och alla som kom på den verkligen skulle få möta Gud Face to Face.