Jag lovade här tidigare att jag skulle berätta om hur jag blev frälst och hur mina föräldrar reagerade, så idag tänkte jag att jag skulle göra det.
Jag tänkte börja för 3,5 år sedan, vid nyåret 2007/2008. Under nyårsaftonen kommer det fram att min far har träffat en annan och tänker flytta ut. Bra början på ett nytt år? Det var början till en lång nedförsbacke. Min mor tog det hårt och det tog lite på ett år innan hon riktigt blev sig själv igen.
Själv tog jag det helt okej, visst var jag besviken på honom, men ändå lättad att grälen man så ofta fick höra var över.jag minns inte så mycket från denhär våren egentligen, men jag kan berätta det som har betydelse. det var snart dags att börja söka vidare från högstadiet och jag visste inte riktigt vad jag ville. Jag hade sedan ett litet tag tillbaka märkt att allt var inte rätt ställt med mina vänner.
Det var mig det var fel på. Jag märkte hur de vänner jag umgicks med steg för steg sakta minskade kontakten. Jag valde att inte se detta, men hamnade att se sanningen i vitögat när jag fyllde. Vi var ett gäng på kanske 10 personer, och jag tror det var två av dem som grattade mig. En tredje senare via msn på kvällen. Vi tog födelsedagar som något viktigt och det var nu jag insåg vad som hände runtom mig.
Efter avslutningen den våren så bröts kontakten helt. Jag blev utfryst som det heter. Jag tog detta väldigt hårt och visste inte vart jag skulle vända mig, detta var de vänner jag hade, vad skulle jag nu göra en hel sommar? Någon enstaka vän hade lämnat kvar, men de hade aldrig riktigt varit i gänget heller, och det var jag nu inte heller.
Mor hade det svårt och jag ville inte tynga henne med mitt. Jag tog till en del hand om syrran, när jag inte satt instängd på mitt rum. Jag var deprimerad och ansåg inte livet värt att leva. Samma sommar fick jag kontakt med en kille över nätet genom en slump och vi började prata väldigt ofta. Sommarteologen från min skriba var även i byn den sommarn och han gav mig en grund, en längtan om vem Jesus var. En klippa som älskade mig av hela sitt hjärta.
Det var en av de vanliga kvällarna som jag satt hemma ensam på mitt rum och funderade. Jag funderade på varför jag var ensam, varför ingen ville ha mig som vän. Varför var jag ensam? Till min förvånig svarar en röst på denna fråga: "Är du verkligen ensam?". Jag funderade länge och väl på frågan tills jag märkte att jag haft fel. Jag behöver inte vara ensam, jag är inte ensam. Jag har Jesus i mitt liv. Den kvällen sade jag mitt första "Ja".
Jag började en ny skola till hösten, fick nya vänner och började helt om. Där på skolan fanns andra kristna som tog hand om mig och tog mig till en församling. Där är jag än idag, och här har jag verkligen fått växa i min tro. Det är många som säger att jag kommit väldigt långt i min tro på dessa tre år., men jag går bara på den väg Jesus har för mig.
Min mor tog det bra, det var lite större diskussioner när jag ville döpa mig, men även där stod hon bakom och stöttade mig. Min far har alltid varit en skeptiker inom det området och i början var han väldigt kritisk och varnade mig hela tiden för hjärntvätt. Idag har han mer eller mindre accepterat det, för han ser att jag ännu är mig själv, förutom att jag växt och mår bättre idag än jag gjorde för tre år sedan.
Jag har kommit långt på tre år. Jag träffade sommarteologen här i helgen, och han sade att han tyckte att det var mycket roligt att se att det faktiskt händer något och att man faktiskt är villig att ge sitt liv sedan när man säger sitt första "ja". Jag har som sagt varit på Team ut i europa och fått vittna för flera. Jag har blivit mediaansvarig i församlingen och varit med och ordnat påskkonferensen och är nu med och ordnar en sommarkonferens. Båda som EventManager.
Livet har fått en helt ny mening, jag mår fantastiskt och jag har vänner som älskar mig för den jag är. Jag får vara med och hjälpa människor, jag får känna att jag är viktig, och störst av allt; jag får vila i Jesu famn varje dag och känna att jag är perfekt precis som jag är.
