Time to make some decisions

Jag sitter just nu och planerar en annorlunda påsk i Sion. För första gången på 23 år ordnar Sion inget EC. Själv har jag ju knappt varit med en bråkdel av den tiden, men jag kan inte rå för att lite sakna det som hade blivit den 24:e påskfestivalen. 

Samtidigt är jag kluven. Det är skönt att inte ordna EC ett år, och hade vi ordnat EC hade jag ändå inte haft möjlighet att vara med. Det eftersom skolan är så hektisk att man e både sönderstressad och -pressad. Men det blir en annorlunda och spännande påsk i församlingen i alla fall!

Men livet fortsätter att dela mig i två. Jag är mitt inne i en stor debatt med mig själv angående sommaren och hösten. Vad ska jag göra? och Var ska jag vara? Två frågor som konstant drar mig i olika riktningar, drömmar som knackar på och valmöjligheter som får hjärnan att gå på högvarv.

Inom mig finns en liten röst som halvt i panik ropar "hjälp!" men ingen svarar. Folk jag talat med säger endera "följ ditt hjärta" eller "gör  det Gud vill att du ska göra" - men när jag förhoppningsfullt lyssnar efter svar på alla mina frågor möts jag av tystnad. 

Deadline: måndag. 

Let's salute the beginning of the new year!

Smått bedrövat inser jag att min "What's up?"-uppdatering helt slutat upp efter min vistelse i Umeå. En vistelse jag helt och hållet är väldigt nöjd med och just nu går jag faktiskt runt och drömmer om att göra min sommarpraktik i Umeå och VK. 

Men, jag kan börja från december och försöka (obs, försöka) sammanfatta mig kort om vad som skett i min värld de senaste månaderna. Dags för den vanliga bildbomben!

Så, jag befann mig alltså i Umeå på VK under två fantastiska veckor och fick bo hos dessa fantastiska människor! Som jag saknar dem här i Vasa! Men de verkar ha det riktigt bra i Umeå, så det unnar jag dem! Härlig tid på VK, lärde mig mycket och kom hem med massor av erfarenheter tidigare. Plus en dröm om att en dag (om int allt för länge) få återvända till VK. 

Sedan återvände jag till Vasa & ÅA där jag och mina andra klasskamrater nästan brutalt kastades in i filmens värld. Vi skulle på tre veckor kläcka en filmidé samt filma och klippa en film i två delar. Resultatet har ni redan sett i de tidigare inläggen och jag hoppas vi lyckats! Så, sådant stressade vi runt med innan jul. 

Innan jul hade vi en liten julfest med några kompisar - eller glöggkväll hette det. Men jag valde att den kvällen också överraska dem med varsin julklapp & det blev kanske en av de bästa julklapparna jag fick; deras reaktioner! Amazing. 

Julfesten i Sion, allmänt julpyssel och julstök. Stress i skolan & pepp inför julen. Julfest hade vi också i skolan och premiär av vår Pamponefilm. 

Sedan fick jag - som jag redan skrivit ett stipendium lagom till jul och köpte en ny dator åt mig efter att min vita Mac-darling börjat bli slö på senaste månader. Dessutom sålde jag min blåa bil under december och kör nu runt med en beige farmare. 

Julen firades hemma med familjen, härliga julklappar och helt enkelt en skön & avslappnad jul. I mellandagarna gick jag och syrran på bio. Vi hade som uppdrag att använda upp några gamla fribiljetter innan nyår - så då gick vi på två filmer under samma dag! 

Sedan blev det de klassiska nyåret för mig; MVV! I år ställdes det till i närpes vilket gav mig möjlighet att ta en del ledigt. Något som lett till mycket mindre stress - på ett MVV som överlag var präglat av mindre stress än vanligt. Jag bodde hos Kim i "mitt rum" på vinden och hade det allmänt fint under min tid i Närpes. Dessutom hade jag fint besök den ena dagen från Vasa som slutade med lite roadtrip runtom i Närpes medan det spelades LAN hos Kim. 

Ett plus med att ha MVV i ÖB och Närpes gör det möjligt att vara i Vasa på nyår. Nyårsafton började ganska stilla med gravläggning då jag kommit från Närpes. 

2014 blev åter då jag för första gången sedan nyåret 2010(?) som jag fick fira utan jobb&stress. Jag knäppte tyvärr inga bilder härifrån - men vi hade en fantastisk middag med ett dussin fantastisk fina människor ute i Vikinga. Vi spelade spel, hade en utsökt trerätters middag, skrattade sönder oss, åkte in till stan på fyrverkerier och hade det allmänt fantastiskt. 

Det innan jag återvände till Närpes för att avsluta MVV och sedan hade några lediga dagar innan skolan började igen. Denna gång kickade vi igång med TV-nyheter och våra tre veckor av TV-journalistik avslutades med två hela nyhetssändningar med inslag och allt publicerades på VBL's webb. 

Sedan fick vi vara med på journalisternas Mediespråk här på ÅA. Många intressanta föreläsare, god mat och massor av journalister från hela svenskfinland. Utöver det bjöd januari på LIFE-träffar, vision-söndag med alla volontärer i församlingen, kickoff av Uprising - som jag hade äran att få leda. En härlig torsdagkvälld då vi ordnade taco-middag med fantastiskt sällskap - en kväll som sen spårade ur.

Jag tog ledigt från skolan en tisdag och åkte till Tammerfors med LIVET's redaktion. Vi startade tidigt, planerade flera nymfer och sedan blev det shopping på IKEA. Jag köpte mycket mer än jag borde, men jag är nog ändå nöjd med dagen - även om jag var helt slut efteråt. 

Sista lördagen i januari blev det dags att förverkliga en av julklapparna jag fick; brunch på Astor tillsammans med mamma och syster-yster. Galet gott, trevligt och mättande!

Sedan började vi ännu en ny kurs: webbjournalistik och multimediakurs; mångmedial media på webben. Två veckors förberedande för de 2,5 veckor vi snart ska spendera på VBL med en egen portal via deras webb - se till att hålla ögonen öppna efter oss!

Sedan var det dags för en efterfrågad favorit-i-repris. Det var nämligen dags för en andra lovsångskväll i Sion! Jag och min LIFE-grupp tog igen initiativet och ordnade detta tillsammans med flera andra av församlingens frivilliga. Det blev en helt fantastisk kväll och livet kändes helt underbart för någon timme. 

Till sist kommer vi fram till igår! Jag och Felicia tog fram lite sneakyness och åkte på bio! Big Hero 6 stod på agendan och det blev en riktigt fantastisk eftermiddag & kväll med denna fantastiskt härliga människa. Sedan på kvällen efter några misslyckade-effektiva timmar kom hon hem till mig och vi såg mera film innan gäspningarna kom allt för tätt på varanda.

Utöver allt detta har jag förstås umgåtts med vänner, sett på filmer - både själv och på diverse olika filmkvällar, varit ut på pizza, hjälpt till i församlingen och allmänt haft mycke att göra.

Tack för att ni tittar in och hoppas ni fortsätter kika in här - jag ska verkligen försöka uppdatera bloggen lite oftare - och sedan ska ni förstås leta upp oss på VBL om någon vecka!

Tankar från kvällsredaktionen

Idag - ikväll - testar jag på att jobba kväll på VK. Jag skulle ljuga om jag säger att det är ett fartfyllt uppdrag, men sedan är det en väldigt lugn kväll och dessutom är jag överflödig i personalstyrkan. Men det är bra erfarenhet och kul att se hur kvällsturen fungerar. 

Kvällsmänniska som jag ändå är så måste jag säga att sovmorgnar och jobb som börjar kl 14 passar väldigt bra! Men, det där med socialt liv och liv överhuvudtaget på sidan om jobbet får man nog helt glömma om man jobbar kvällsskift - ingen nyhet för de som redan gör det eller har testat kvällsskift.

Dessutom har jag en känsla av att jag kommer att vara rätt mör då jag väljer på jobb igen om nio timmar. Och då sitter jag på jobb ännu. Fast tanken är ju egentligen inte att man ska jobba kväll och morgon på varandra - även om jag vet om sådana som hamnar på det. Bland annat inom vården.

Det börjar också bli påtagligt att min tid här i Umeå och VK lider mot sitt slut. Jag har två kvällar kvar med ML&Oskar - mina mycket fina värdar för tiden här. Plus tre dagar på VK. Sedan går båten hem. Lite vemodigt är det ju nog.

Medan jag skannat internet efter några spännande nyheter ikväll ramlade jag över en mycket intressant kolumn av Lucy Marcus på BBC, under titeln The most powerful person in the room. 

Jag tänker slänga ut några citat och lösryckta meningar för er att reflektera kring. Jag tycker de är riktigt bra och det är väl också såhär sanningen ser ut. Samtidigt vet jag att jag känner igen mig i vissa saker - och jag har en känsla av att det finns de runtom mig som skulle säga "yep, det där är Amanda i ett nötskal" när det kommer till vissa sammanhang. 

There are hundreds of people who make our daily lives run smoothly

- some we meet and some we never meet. 

The most powerful people in life are the ones who can make things harder or easier,

who determine on a day-to-day basis wheter my day goes well,

and who push me to do better and work harder.

None of these people (elder statesman, high-profile business people, rock stars and so on) would be as successful as they are today if they didn't have competent teams who work alongside them to bring their ideas to fruition, and who challenge their ideas to help make them better. 

I'ts important that we purposely add more people to our lives who can help us understand things better and achieve more. 

Actions speak louder than words.

Word matters. The things we say to the people who work around us and help us

 - and the way we say it - 

has the power to lighten a person's day or ruin it. 

Power is about more than just the person standing in the limelight.

En dos ärlighet

Dags att förklara situationen
Jag vet att temat i många inlägg har varit ensamhet, men jag vill nu förtydliga att jag inte på riktigt är ensam. Jag kan känna mig ensam och spendera många kvällar för mig själv - men innerst inne vet jag att jag inte är ensam. 

Speciellt det senaste inlägget kan tolkas som väldigt tungt - och det ska de få vara. Det är en brutalt ärlig text om tankar som ibland kan röra sig i mitt huvud. Trots de sex år som nu ligger mellan nu och då jag blev utfryst, bär jag ännu med mig konsekvenserna. Jag har kommit långt på vägen, men osäkerheten kan än idag slå ner mig - precis som i förra inlägget. 

Osäkerhet kring mitt värde som person; om jag är älskvärd, om jag duger osv. Speciellt osäkerhet kring att låta människor lära känna mig; eftersom jag efter ett tag tror att de "tröttnar" och kommer vända mig ryggen. Att när de lär känna mig på djupet lägger de benen på ryggen och försvinner så fort de bara kan. Denna rädsla har varit den som jag kämpat mest med. Jag övertolkar, och gräver ner mig själv. Därför är tankarna om ensamhet, övergivenhet osv. också ofta närvarande. 

Innerst inne så vet jag att jag vet: Jag är betydelsefull - jag är inte ensam - jag är älskvärd - jag är sedd av människor - jag är uppskattad - jag är oersättlig - jag är stark - jag är godhjärtad. Ja, jag kan hålla på ett tag till. Men, framför allt är jag älskad. Älskad för den jag är, inte för det jag gör&är bra på - det är, som en god vän sade till mig, bara en bonus. 

Jag har vänner runt mig som bryr sig mer än jag tror. Som varje dag påminner mig om hur älskad jag är. Jag har ibland svårt att förstå hur någon kan älska mig för den jag är. Jag har lättare att ta emot uppmuntran när det rör något jag gjort eller är bra på. Jag ser det som något jag "förtjänat ihop". Men, eftersom jag inte helt ännu ser mig som älskvärd har jag svårare att ta emot uppmuntran o.dyl när människor säger att jag är älskad, underbar och fantastisk bara för den jag är. Allt jag gör och är bra på är bara en fin bonus. 

Då menar jag inte att jag inte behöver denna uppmuntran - både för den jag är & för vad jag gör - för jag gör. Det tar bara lite tid innan jag kan ta det till mig. Övning ger färdighet, right? Vi har alla dåliga dagar när vi mår sämre. Texten i det förra inlägget började med ren frustration till varför jag inte kan förstå hur älskad jag verkligen är. Varför kan jag inte se mig själv genom andras och Guds ögon? 

Texten är bara det. En text. Brutalt ärlig är den, och jag hoppas att den kanske kan ge en och annan tankeställare. Fasaden på en människa är inte allt, ingen vet vad som kan gömma sig där bakom. Inte innan vi tar steget att lär känna människan och hen låter oss in. 

Tar du dig tid?

*texten syftar inte på några specifika personer och är baserad på egna samt andras tankar jag frimodigt lånat

De flesta av oss har ett gäng på en eller flera personer vi nästan alltid umgås med. Dessa ligger högst på vår prioritetslista och även dem vi umgås mest med. Sedan finns det också andra vänner och gäng vi umgås del med. Och till sist de där "bekanta vännerna" vi inte umgås med allt för ofta men trivs ändå väldigt bra tillsammans när man väl träffas. 

Min fråga till dig är nu; tar du dig tid för dina vänner? 

Vissa tänker nu '..och vad menar du med det', andra 'de gör jag' och andra kan redan vara så ärliga så att de säger 'inte tillräckligt, men jag (förhoppningsvis) försöker'.

Vad jag menar är; tar du dig för dina vänner i alla dessa kategorier? Tänk er scenariot där en persons "prioritet1-gäng" är en annan persons "prioritet2-gäng". Eller att den människa 'Kalle' lättast kan prata med har honom som prioritet 2 eller 3. Hur tror du 'Kalle känner sig då 'Peter' hela tiden prioriterar någon annan? Kanske de har planerat in en träff, men endera frågar någon av 'Peters vänner om de ska göra något och 'Peter' sticker iväg tidigare eller kanske bjuder in sina prioritet1-vänner. Eller så kommer 'Peter' inte alls. 

Det kan också vara så att du umgås i ett gäng vänner, men du känner dig fortfarande helt ensam. Du kan komma till ett evenemang där du känner de flesta, men du har ändå ingen att umgås med. Ingen kommer fram och talar med dig, och du känner dig inte riktigt att gå fram till en grupp för att joina dem eftersom du vet du inte riktigt hör hemma i deras 'gäng'. Sedan tar du kanske mod till dig och joinar ett gäng, men du blir inte inkluderad i samtalet eller i deras planer. Det är kanske i slutet av evenemanget och de bestämmer sig för att åka och äta. Ingen frågar dig och då vågar du inte riktigt följa med eftersom du inte räknar dig själv som en del av gänget. 

Har du någonsin kommit hem från en helt lyckad kväll med vänner, men när du kommer innanför dörren känner du dig helt ensam och nästan övergiven? Har du någonsin känt dig ensam och i behov av att umgås med någon - men du har ingen aning om vem du ens kan fråga. Eller den du frågar inte kan, men du anar att det är för att den inte vill umgås. Eller det är i alla fall så det känns - du är inte prioriterad. 

Ibland är det precis så här jag känner. Jag är inte prioriterad. Jag kan stå i en stor folksamling där jag känner de flesta, men ändå känna mig helt utanför. Jag kan komma hem och känna mig oälskad för att ingen talat med mig på flera dagar/efter ett evenemang. Jag kan känna mig exkluderad för att jag inte är någons prioritet, utan de jag vill umgås med alltid prioriterar någon annan över mig. När man sedan träffas måste man alltid 'hitta på något', går det inte att bara vara? Tala, umgås? Jag har ingen som jag känner att 'den här kan jag ringa när som helst', om jag vill umgås/tala/etc. och den då prioriterar mig. 

Vem ringer du när du känner dig ensam?

Prioriterar du dina vänner? också de som inte är på första prioritet?

Tar du dig tid?

Kärlek till människor jag har fått tala med när jag känt mig ensam. Som tagit sig tid att umgås med mig och att vi inte alltid behövt 'hitta på något'. Som får mig att känna mig älskad och prioriterad. Vi är inte perfekta någon av oss och vi misslyckas ibland. Men jag hoppas du försöker ta tid och prioritera alla dina vänner - inte bara ditt 'prioritet1-gäng'. Någon kanske saknar just dig och är besviken på att du aldrig prioriterar dem. 

You know, I wouldn't change a single thing

Idag känns det som en sådan där dag då jag annonserar om alla projekt ja har på gång. Det är ett tag sedan sist och tänkte försöka på mig en kort uppdatering.

Jag har jobbat mitt sista pass på eftis för denhär gången. Sannah&Eino hade ett otroligt vackert bröllop! Jag hade min sista eventmanager-tur i Sion innan EC, vilket betyder två lediga söndagar. Det ni! Jag har varit på två vinprovningar inom en veckas tid. Jag var ju då på handledning och har nu fixat kandidaten och lämnat in den igen. Duktigt! Och Närpes fortsätter som vanligt att överraska. 

 Bröllop

 Young övning och sedan efter-häng med Hanna&Kim medan vi åt pizza - i en bilhall av alla ställen.

 Kim skruvade på sin bil och jag kände att jag hamnat in i en amerikans film - fast allt fick på närpesisk. Sedan blev det en dag på vägarna och jag körde Närpes-Vasa-Närpes-Vasa. Fint väder tyckte jag, lite väl ljust tyckte Kim som glömde sina solglasögon hemma. 

Idag har jag varit i Solv, spenderat lite tid på stan med Kim - som börjat i bilskolan. Fast han tar C-korte. Har lite roligt åt att han har samma bilskollärare som jag hade för fyra år sen. Ikväll har EC och Young varit på tapeten då vår sneakpeak för lovsångsskivan publicerats och sedan har även Young's sida uppdaterats på FB. Båda evenemangen kräver sitt i arbets-väg, men jag tror båda kommer att bli helt fenomenala och ser verkligen fram emot dem!

Så, vad jag säger är: Missa inte EC14 i Sion (Vasa) om lite mindre än två veckor, och speciellt inte vår release av skivan kl 18 på långfredagen! Sedan får ni också om fem veckor ta er ut till Närpes Simhall på premiären av Young den 9 maj kl 19! Vi ses!

Post by Young 2014.

Two seconds

Det är allt som krävs - skillnaden mellan liv och död. Den skillnaden blev skrämmande verklig för mig idag när jag nere vid simhalls-korsningen stannar för rött ljus. 

På samma gång ljuset slår om till grönt börjar jag köra igen. Jag inser att jag har i fel växel och väljer att växla fast jag vet att bilen skulle klara av att komma iväg i 2:an - det var ju ändå nedförsbacke. Allt detta har gjort att jag är på väg in i korsningen två sekunder senare än om jag direkt accelererat iväg. Skillnaden är att jag skulle vara mitt i korsningen men istället på väg in i den. 

Då susar långtradaren förbi i 50km/h rakt framför näsan på mig. 

Långtradaren kom från vänster och hade kört mot rött, vilket betyder att den skulle ha dundrat in i mig direkt på förarsidan. Sakta körde chauffören inte heller och hastigheten på sträckan är 50km/h. Eller byter till 40km/h just vid trafikljusen. 

Sedan dess har jag inte kunnat låta bli att tänka "what if...". 

Detta är bilden jag har i huvudet. Skillnaden mellan den och verkligheten är 2 sekunder. Tänk om jag bara kört iväg? Hur skulle verkligheten se ut då? Hur skulle det gå med alla projekt? Framtiden? Familj, vänner? Allt. "What if..". 

Tacksam för att få vara hemma. Leva. Ha alla fina människor runt mig och få fortsätta med de jag älskar. Tackar Gud och alla skyddsänglar för det! Galet skrämmande och öppnar ögonen på en.

Two seconds - that's all it takes. 

"Our lives are not just measured in years.

They are measured in the lives we touch around us."

I come to You in pieces, so that You can make me whole

En del av mina "stalkers", som de själva kallar sig, har börjat klaga på det dåliga informationsflödet och tystnaden så jag tänkte att det kanske var dags för en uppdatering. 

Lever som bäst Vasa-livet. Har just börjat en lite lugnare vecka och ska försöka få några sidor nerplitade på min kand. Hittills har jag öppnat dokumentet, stirrat på det och sedan öppnat Facebook istället. Smått tragiskt faktiskt om jag ska vara ärlig, men jag jobbar på det!

Utöver det har jag hunnit träffa många fina människor, vikariera på mitt favorit-eftis, haft pappa&syrran över på middag, varit och simmat, skrivit diverse ansökningar och en artikel, haft LIFE och varit i Sion. Dels på UPRISING som mediaskötare, besökt Midas studio i Replot för att dokumentera inbandningen av nya skivan Sion kommer att ge ut (med endast egetskrivet material) vid påsk, samt varit på söndagsgudstjänst med dubbla uppgift. 

Där emellan har jag också njutit av sovmornar, sett mer än en säsong NCIS, haft en pyjamasdag och sett en och annan film. Allt för att försöka andas emellanåt också och inte bara ranta på i full fräs. Flera vänner börjar bli orolig över att jag ska bli utbränd eftersom jag klagat på att jag oftast känner mig så utpumpad. Men, jag försöker mitt bästa och är inte så orolig själv. Går det åt skogen får ni väl knacka mig på axeln senare, sätta armarna i kors medan ni skakar på huvudet och säger "I told you so..". 

Det ska poängteras, att jag trivs väldigt bra med alla uppdrag och allt vad jag nu håller på med även om jag verkar lite stressad och utpumpad ibland. Som sagt - mycket av det jag gör ger mycket mer än vad det kräver av mig. I slutändan i alla fall. När en "arbetsdag" är slut händer det faktiskt att jag somnar i soffan av utmattning så fort jag satt foten innanför dörren. Men det är en helt annan femma!

Duger det som uppdatering? Kul att höra att folk i alla fall läser min blogg och tack för all uppmuntran som kommit från olika håll och kanter! Det värmer oerhört!

Am I forgetting how to breathe?

Börjar undra om jag kört på för hårt allt för länge. Samtidigt som jag känner att jag inte gjort något - visst hela hösten har till och från haft sina hektiska stunder och det har alltid funnits något som gnagt, inte fungerat eller stressat en. 

Men, jag har inte tid att sakta ner - inte än i alla fall. Nu kommer julen och det ska fixas julfester, julmöten, Sion, MVV (konferensen), julklappar och inte att glömma mina fyra deadlines som kommer emot denna vecka innan jag äntligen får ta paus från skolan i två-tre veckor. Plus annat som också ska klämmas in - men det är lite roligare saker - som julshopping med kompisar, lunch-dejter och julfirande i olika slag. 

Den senaste tiden har jag i alla fall hunnit ha årets sista föreläsning, sett en av Vasas finaste sidor,  varit på musikal, haft glöggkväll, pluggat, haft fint närpes-besök, haft MVV-möte, varit på och fixat inför UPRISING Christmas som gick av stapeln igår, fredag. Dessutom idag har jag varit på inventering för God Jul Vasa-projektet idag med fint folk, sedan blev det mitt i allt filmkväll/eftermidda i storasalen med tre fina fjollor innan jag "snyltade" till mig en plats på FKF's julshow version 2013. 

 

Vackra Vasa som log mot mig när jag skulle till Tritonia, och två av tre fina på onsdagens glöggkväll efter 3CM's musikal tidigare på kvällen. 

 Fick fint&galet närpes-besök på fredagen och samtidigt hade vi ett sorts planeringsmöte inför MVV som kickar igång om lite mindre än två veckor.

 

Hann inte fota så mycket under Uprisings julfest, men en bild fick jag i alla fall! Sedan också en ynka bild från dagens julshow - eller jag tog faktiskt fler idag, men tja. 

Till sist också lånade jag Sion's bild från inventeringen tidigare idag! 

Så, nu är det alltså Sion, pluggande, julshopping, deadlines, mer pluggande samt en lunch som väntar de kommande dagarna! Ha en fin fortsättning på december - och försök komma ihåg att andas lite också? Som ett av de motton jag allt som oftast går tillbaka till då jag pysslar med något evenemang eller dylikt

- Vi gör det bästa av det vi har!