Man har en hel del tid att filosofiera och fundera när man spenderar 6.5 timmar på resande fot, tåg. Egentligen är det nog helt ok att åka tåg. Jag menar man har all tid i världen att tänka, inga måsten, man får bara vara. Skönast är det ju förstås när man har Jesus med sig. Inget går att jämföra med det. Avslappnande. Okej, timmen i Böle var ingen hit, men annars.
Lite surt var det väl att man inte fick se någon annan teamare nu när man var nere, men jag skall inte klaga, jag har haft en riktigt najs helg! Bönesvar, diskussioner med vänner både "live" och över nätet. Alla lika bra och givande, och vissa lite mer flippade. Chill och impulser har format helgen, och nästan inget har blivit som vi tänkte från början. Men det har bara varit mer givande tycker jag.
En till helg som jag sent kommer att glömma. Avslutningen på helgen var inte så tokig den heller. Jag visste att det fanns en orsak till att jag åkte tidigare till Vasa idag. Sion. Vilken feelis på gudstjänsten idag, och ja, jag fick mycket idag. Gud har verkligen berört mig flera gånger den gångna veckan, visat mig saker, och jag har bara kunnat vila i hans armar. Allt medan jag fortsätter förvånas över mycket.
Jag kommer åter och återigen tillbaka till en tanke, hur ser andra på mig? Hurudan person är jag i deras ögon? Jag kan inte låta bli. Jag har fått höra nu flera gånger att folk ser annorlunda på mig än vad jag ser på mig själv. Och jag fortsätter bara att förvånas, att hur kan folk se mig på detta sätt? Det är ju en positiv bild av mig, så jag tycker inte att det är något fel på den över huvudtaget, men jag förstår bara inte varifrån de får den. När var jag frimodig då när J först började lära känna mig? När på teamet skuttade jag omkring och var full av glädje? Okej, där kan ja komma på några, många gånger, men ändå inte. Då kommer jag återigen in på den frågan: Vem är jag? Känner jag faktiskt mig själv? Nej, jag tror inte det, för då skulle jag inte förvånas över dessa saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar