Det där med att ha sämre dagar. Alla har vi sämre dagar, detta har varit min sämre dag. Som jag dessutom skrev här någon gång förra veckan om att allt går i vågor eller att man vandrar på går uppåt och neråt som berg och dalar. Nå, nu är jag åtminstone nere i en av dalarna.
Spenderar dagarna inne på mitt rum för mig själv, bara för att jag känner mig obekväm på alla andra platser, ovälkommen. Allt jag ser om mig själv är dåligt, och jag skyggar för min egen spegelbild. Den är förfärlig. På samma gång känns det som om man är väldigt ohövlig när man bara stänger in sig och inte spenderar tid med dem man bor med och sina vänner. Allt är jobbigt, alla drömmar jag har skrotar jag sönder, för jag bara vet att de aldrig kommer att uppfyllas. Även om jag hoppas. Det sägs ändå att hoppet är det sista som lämnar en.
Det där med att tänka positivt, något jag alltid haft som något slags motto, som jag går runt och försöker uppmuntra andra till, att se den andra sidan. Även detta är otroligt svårt nu. Att se det positiva. Det jag ser är nedvärderande blickar vart än jag går. "Du är inte välkommen här" mm.
Fast på samma gång är det bara genom att gå igenom svårare tider som man kan bli starkare. Går man inte igenom något svårt kan man inte komma ur det svåra som en starkare individ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar