Ni vet den där filmsekvensen man kan se i en del filmer där man ser en folksamling, och där en person i den folksamlingen plötsligt tynar bort. En sådan känsla hade jag idag. Det var jag som tonade bort, och ingen reagerade, utan bara fortsatte som vanligt. Så har det känts idag, att jag har varit en "nobody", en skugga som hänger efter ett antal människor.
Jag är svansen i skaran människor jag är med. Ett spöke som ingen ser, men som ändå är där. Ensam, även om omringad av en massa människor och vänner. Jag var en åskådare, även om jag på samma gång var mitt i gemenskapen.
Sedan finns det också de gyllene stunderna när man får samtal av finfina vänner som har "dryft" (saknar en), och man då kan resa tillbaka i tiden till den tid då man bodde tillsammans och härjade, att vara ung och galen. Och sedan att få fina kommentarer på det man skriver, det är så fint. Eller när man blir bjuden på mat när det tryter i plånboken, samt bjuden på filmkväll till en vän. Dessa är de gånger när den där känslan av att det blir alldeles varmt om hjärtat gör sig påmind och man känner sig älskad.
Största delen av dagen var ganska så förfärlig, men kvällen var väldigt bra. Dagens goda har man även hunnit med när man var med och gav en tidig julklapp åt en saknad lärare som nu jobbar på iTronic i stan. På kvällen blev det fyrverkerier på torget, blev bjuden på mat när det tröt i plånboken efteråt, fin gemenskap, ett spontant samtal samt en inbjudan till en filmkväll senare ikväll. Slutet gott, allting gott.
Det är verkligen de små stunderna som förgyller vardagen. Tänk på det ni. Ett meddelande, ett spontant samtal, en kommentar, en hälsning, ett brev. Något smått. För vänner är nog fantastiska, och de förgyller nog vardagen betydligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar