Det har varit en helt bra dag, ingen desto mer stress över multimedian mera, börjar kunna det nu riktigt ordentligt. Men detta betyder dock att det är nu tekniken börjar krångla. Fast det är väl just det som är lite spännande. Lite spänning mår man bra av, eller, det brukar de säga i alla fall.
Dagarna börjar flyta på, och de känns inte så omöjligt långa längre. Det ända är väl att jag skulle önska mig lite mer fritid, nu när tre av de annars ganska få timmarna fritid går åt att jobba och ställa i ordning inför mötena. Jag skulle inte annars klaga, men jag vet vad jag missar: tid med mina vänner. Vänner som man ser alltför sällan.
Drama, det är nog för bra! Har det nu två timmar per dag denna vecka, och det är så grymt bra! Riktigt fint gäng är vi, och många bra övningar mm. Det är riktigt inspirerande! Detta är när livets sol lyser upp dagarna och man kan inte annat än att njuta. Visst, det finns saker jag skulle vilja ändra på, men jag har allt (nästan) som jag gillar här.
Det tar så ont. Men jag vet inte vad jag skall göra. Jag känner draget och kallelsen, men jag vet inte hur. Inte utan rädsla att förstöra det jag redan har. Att ha ett hjärta som slår för andra människor är fantastiskt, att kunna hjälpa dem är ännu mer fantastiskt! Glädjen av att hjälpa andra är obeskrivlig, men när man fastnar och inte vet hur man skall göra är det desto jobbigare. Kallelsen finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar