Dagen när man packade ner halva sitt liv och blev utslängd från internatet för en vecka. Det är med andra ord sportlov. Kanske lika bra när det går rykten om att halva skolan ligger hemma i spysjuka.
En helt bra dag med ett fint återseende av två vänner som gick året över mig. Sedan packa, packa, packa och däremellan lite städning och diskning innan det blev dags att ge sig av mot Sion och SFC. Kvällen avnjöts där med grym lovsång och ännu grymmare predikan!
Det var under inledningen av mötet som jag insåg - jag älskar min församling! Tänk när omkring 100 ungdomar samlas tillsammans kring en person. Jesus. Det är så fint. Och som det sades i predikan idag: jag vill vara en person som Barnabas. Jag vill vara den som tar hand och tror på en person som de andra kanske inte tror på.
Jag vill stötta och uppmuntra människor. Leda dem och backa upp dem. Heja på dem. Jag tror inte det är min uppgift att stå på scenen och undervisa, utan istället ta hand om människor i bänkarna, utanför kyrkan. Hjälpa dem som vacklar i tron, de som har det svårt. De som bär på bördor och går igenom tunga saker. Det är dem jag vill finnas till för. Människan. Vännerna. Alla behöver vi någon som tror på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar