Jag kan inte säga att jag haft fördomar mot universitet; men det har alltid varit något jag haft en viss syn på. De som går på universitet är äldre, kloka, smarta, har kommit långt i livet, har en pojkvän eller flickvän, bor självständig och så vidare.
Jag passar inte in där, bara inom ett område kan jag ärligt säga att jag passar in i min egen kategorisering; ung vuxen. Jag kan inte se mig själv i det stadiet. Universitet. Det slog mig då igår att det är väldigt overkligt att veta att jag ska börja på universitet till hösten. Smått skrämmande faktiskt. Bara bostad skulle ordna sig skulle det bli mycket lättare.
Det är så många frågor som ännu är osvarade, så mycket jag inte vet, så mycket som är osäkert. Samtidigt känns det tryggt att jag kommer att vara i Vasa till hösten. Jag får fortsätta jobba och bygga i församlingen. Eftersom jag nu stannar i Vasa några år kan jag äntligen starta en egen lifegrupp, jag har största delen av mina vänner kvar och grunden jag står på kommer för alltid att vara den samme.
Jag måste bara lita på att det kommer att bli en bra höst och ett fantastiskt år. Bara möjligheter. Jag går tillsammans med Jesus, vad kan då vara emot mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar