It's one of those days. The one's that you just keep looking at the clock waiting for it to go, waiting until you finally can go to sleep. Those days you feel like you're the only person in the world, but at the same time you keep watching people walking by outside your window.
Det blir smått ensamt att sitta ensam på lite mer än 80 kvadrat en hel dag. Det är ju inte den första dagen heller. Det är kanske just därför det känns extra ensamt idag. Dagens samhälle fungerar så att ingen har tid för något. Vi lever med överfulla kalendrar och med stressnivån alldeles för högt. Så fungerar samhället. Inte jag. Jag har all tid i världen. Så, vad är fel?!
Andas. Ta ett djupt andetag. Lita på att det blir bättre. This won't last forever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar