We accept the love we think we deserve

Tänk på de en stund. We accept the love we think we deserve.

Jag vet ju inte hur det är för er, men för mig stämmer det så bra. Tyvärr, får man väl nästan tillägga. Vi kan inte ta emot mer kärlek än den kärlek vi känner för oss själva. Så, älskar man inte sig själv tror man inte heller det är möjligt att någon annan kan älska en.

Jag har själv varit där, det fanns tider då jag kände mig hatad istället för älskad av de runtom mig. Vilket gjorde att jag så småningom inte såg mig själv som älskvärd längre. Som jag har kämpat mig upp ur det diket, med hjälp från min tro, Jesus och de många fantastiska människor jag lärt känna sedan dess. Framför allt alla de i Sion.

Än finns det en bit att gå, och som många andra söker jag bekräftelse från andra människor - men även från Gud. Han är den källa jag alltid kan lita på, han är den som alltid älskat mig villkorslöst. Sedan finner jag också tröst i mitt eget namn - ett namn jag inte tror jag fick av slumpen.

Amanda - den som bör älskas/den älskvärda.

"I know these will all be stories someday, and our pictures will become old
fotographs, we'll all become somebodys mom and dad - but right now
these moments are not stories, this is happening.

I can see it. This one moment when you know you're not a sad story -
you are alive, and you stand up and see the lights on the buildings and
everything that makes you wonder. And you're listening to that song,
on that drive, with the people you love most in this world.

And in this moment, I swear - we are infinate."

(The Perks of Being a Wallflower)