Tar du dig tid?

*texten syftar inte på några specifika personer och är baserad på egna samt andras tankar jag frimodigt lånat

De flesta av oss har ett gäng på en eller flera personer vi nästan alltid umgås med. Dessa ligger högst på vår prioritetslista och även dem vi umgås mest med. Sedan finns det också andra vänner och gäng vi umgås del med. Och till sist de där "bekanta vännerna" vi inte umgås med allt för ofta men trivs ändå väldigt bra tillsammans när man väl träffas. 

Min fråga till dig är nu; tar du dig tid för dina vänner? 

Vissa tänker nu '..och vad menar du med det', andra 'de gör jag' och andra kan redan vara så ärliga så att de säger 'inte tillräckligt, men jag (förhoppningsvis) försöker'.

Vad jag menar är; tar du dig för dina vänner i alla dessa kategorier? Tänk er scenariot där en persons "prioritet1-gäng" är en annan persons "prioritet2-gäng". Eller att den människa 'Kalle' lättast kan prata med har honom som prioritet 2 eller 3. Hur tror du 'Kalle känner sig då 'Peter' hela tiden prioriterar någon annan? Kanske de har planerat in en träff, men endera frågar någon av 'Peters vänner om de ska göra något och 'Peter' sticker iväg tidigare eller kanske bjuder in sina prioritet1-vänner. Eller så kommer 'Peter' inte alls. 

Det kan också vara så att du umgås i ett gäng vänner, men du känner dig fortfarande helt ensam. Du kan komma till ett evenemang där du känner de flesta, men du har ändå ingen att umgås med. Ingen kommer fram och talar med dig, och du känner dig inte riktigt att gå fram till en grupp för att joina dem eftersom du vet du inte riktigt hör hemma i deras 'gäng'. Sedan tar du kanske mod till dig och joinar ett gäng, men du blir inte inkluderad i samtalet eller i deras planer. Det är kanske i slutet av evenemanget och de bestämmer sig för att åka och äta. Ingen frågar dig och då vågar du inte riktigt följa med eftersom du inte räknar dig själv som en del av gänget. 

Har du någonsin kommit hem från en helt lyckad kväll med vänner, men när du kommer innanför dörren känner du dig helt ensam och nästan övergiven? Har du någonsin känt dig ensam och i behov av att umgås med någon - men du har ingen aning om vem du ens kan fråga. Eller den du frågar inte kan, men du anar att det är för att den inte vill umgås. Eller det är i alla fall så det känns - du är inte prioriterad. 

Ibland är det precis så här jag känner. Jag är inte prioriterad. Jag kan stå i en stor folksamling där jag känner de flesta, men ändå känna mig helt utanför. Jag kan komma hem och känna mig oälskad för att ingen talat med mig på flera dagar/efter ett evenemang. Jag kan känna mig exkluderad för att jag inte är någons prioritet, utan de jag vill umgås med alltid prioriterar någon annan över mig. När man sedan träffas måste man alltid 'hitta på något', går det inte att bara vara? Tala, umgås? Jag har ingen som jag känner att 'den här kan jag ringa när som helst', om jag vill umgås/tala/etc. och den då prioriterar mig. 

Vem ringer du när du känner dig ensam?

Prioriterar du dina vänner? också de som inte är på första prioritet?

Tar du dig tid?

Kärlek till människor jag har fått tala med när jag känt mig ensam. Som tagit sig tid att umgås med mig och att vi inte alltid behövt 'hitta på något'. Som får mig att känna mig älskad och prioriterad. Vi är inte perfekta någon av oss och vi misslyckas ibland. Men jag hoppas du försöker ta tid och prioritera alla dina vänner - inte bara ditt 'prioritet1-gäng'. Någon kanske saknar just dig och är besviken på att du aldrig prioriterar dem.