Pampona: Knorr på verkligheten - del 2

Hoppas ni gillade del ett - och jag har en aning om att några av er kanske sökt upp del två redan och sett den, men för er som inte har det - här kommer den!

Så, se på den och håll sedan utkik efter en liten ordentligare uppdatering om vad som skedde kring årsskiftet och fram till idag!

Pampona: Knorr på verkligheten - del 1

Ibland kommer livet i vägen. Ni vet, när man har så mycket att göra att när en lugn stund kommer så bara faller man ner på soffan/sängen och blundar. Andas. Några minuter tills det är dags att studsa upp igen och ta sig an nästa punkt på schemat. 

Ursäkta mina dåliga uppdateringar, men ni kan ju trösta er att jag har fullt upp med att leva & hinna med vardagen. Jag har länge tänkt att jag ska visa er den film vi gjorde i skolan här innan julen; Pampone. Och sen förstås lite uppdatering kring slutet av 2014 och hur januari varit. 

Tankar och funderingar som ännu inte hittat ut på bloggen - tills nu. Jag tänkte i alla fall visa er den första delen av två: Pampona - Knorr på Verkligheten. Till uppgiften hör att det ska finnas med Pampona/Pampone (maffiaboss eller dyl. - filmens huvudkaraktär), pampasspriten, pampasgrisen och en jakt av något slag.

En stumfilm som varje medieettor gör på ÅA & är den introducerande delen på TV-journalistiken. Detta är alltså resultatet av tre veckors arbete. Från varken manus eller idéer och noll kunskap om i kamerorna/filmande/klippning till detta. Så - vi är väldigt nöjda med vad vi åstadkommit på roughly 14 dagar. 

En Nyårsbetraktelse

Klockan har just slagit midnatt och jag står en bit från de andra. De har inte märkt att jag är borta. Fyrverkerierna lyser upp himlen och uppskattande uuh’n hörs från den stora skaran människor som samlats nere vid stranden. Fyrverkeriernas sprakande och smällar ekar mellan husen. Det är ett fantastiskt skådespel med vackra fyrverkeripjäser som avlöser varandra. 

Plötsligt är det som om jag är helt ensam. Jag står ensam kvar på gräsmattan ovanför stranden. Fyrverkerierna fortsätter och för varje smäll slår ensamheten, ångesten och osäkerheten till. Pang - du e övergiven. Bom - du är oälskad. De slår luften ur mig och tårarna börjar fylla mina ögon. Omkring mig hör jag plötsligt människornas jubel. Med suddig blick ser jag människor som kramas, hoppar runt med sprakastickor och önskningarna om ett gott nytt år hörs mellan smällarna. 

Men jag står ensam. En tår letar sig ner för min kind och jag har svårt att andas. 

Jag är rädd för att det nya året ska bli precis som det förra. Alla tankar trasslar ihop sig och jag får ingen rätsida på något alls. Rädslan och ångesten naglar fast mig och för ett ögonblick är det som att jag är fast i tiden. Lättad över att lämna det gamla året bakom och börja något nytt, men samtidigt vettskrämd för att det nya året ska bli exakt som det förra. 

Runtom mig är glädjeyran total. Människor kramas, önskar varandra gott nytt år och någonstans i närheten korkar någon en champagneflaska. Någon buffar till mig och jag staplar ett steg framåt. En tjej springer förbi mig och rakt in i armarna på en kille. Jag sänker blicken mot marken och torkar bort några tårar som letat sig nerför mina kinder. 

Jag ser honom inte innan han dyker upp vid min sida och lägger en arm över mina axlar. Han drar in mig i en kram och säger ”vi ska hoppas att dehär året blir bättre”. Det känns bra att ha någon som vet hur det verkligen är, och som på något sätt kan relatera till det man går igenom. Men  i den stunden är det han som håller upp mig. Det känns som att hela jag smulas sönder inifrån, och det vore så enkelt att bara släppa taget och bryta ihop helt och hållet. Här och nu, bara släppa allt. 

Men det är inte jag som släpper taget. Han gör. Han drar sig ur kramen och söker sig snart vidare för att gå till de andra. 

Jag sitter i bilen utanför huset där festen ska hållas, jag är redan lite sen men jag kan inte förmå mig själv att gå in. Jag skrattar lite bittert åt ironin över att jag längtat efter det här i flera år, men när jag väl är här kan jag bara tänka på en sak; hur tar jag mig härifrån? Jag försöker fundera ut någon bra ursäkt till varför jag sen inte heller kom på festen. 

Det är mitt första nyår på fem år som jag inte jobbar. Jag hade för en gångs skull bett om ledigt för att få spendera nyår med vänner istället för stress och jobb. Men just nu överväger jag faktiskt att åka tillbaka till jobbet. Men innan jag hinner bestämma för vad jag ska göra ser jag ett par billyktor som kommer emot mig. Fler gäster anländer och min chans att fly är förbi. 

Jag följer med in, och festen är faktiskt riktigt lyckad. Jag har roligt och jag får spendera nyår med vänner. Stundvis får jag kämpa med ångest och känslan av att vilja sätta benen på ryggen och fly ut genom dörren. Men där finns också stunder då jag skrattar så tårarna sprutar och glömmer bort allt annat än vad som händer just där och då. 

Jag rycker till och inser att jag är tillbaka på stranden. Fyrverkerierna är slut och folk börjar dra sig inåt stan igen för att fortsätta nyårsfirandet någon annan stans. Jag kastar en blick mot mina vänner en bit bort men går inte fram till dem. Jag vänder mig ut mot havet igen och sluter ögonen när tankarna börjar snurra. 

Det är som ett 365 sidor långt kapitel som nu har avslutats. Är jag nöjd? Vad allt har jag hunnit vara med om under dethär kapitlet? - Vilka sidor kommer jag att återkomma till gång på gång och vilka sidor är det som jag helst river ut och slänger in i ett dammigt hörn? 

På många sätt har det varit ett år fullt med utmaningar av olika slag och saker som jag har brottats med. Men, det finns också många guldkorn - äventyr, vänner som sätter en guldkant på dagarna och minnen för livet. Misslyckanden, besvikelser och ångest blandas med lycka, kärlek och tacksamhet. 

Men nu ligger hela 2015 framför mig som en öppen bok. Tomma sidor som bara väntar på att skriva historia. Det känns så skrämmande att se den där tomma boken framför mig. Jag känner pressen från mig själv att fylla sidorna med något stort. Fylla sidorna med positiva saker, stora äventyr och kärlek. Men jag är rädd för att min ångest och brustenhet ska sätta käppar i hjulen. 

Jag känner att någon ställer sig bredvid mig igen, men jag ser inte efter vem det är. Istället betraktar jag några raketer någon avfyrar från stranden. Personen bredvid mig börjar tala, och jag känner igen rösten - men jag kan inte direkt placera den. 

- Det var nog en av de vackraste nyårsfyrverkerierna de har haft, säger rösten medan jag hummar instämmande.

- Men det är något skrämmande med nyår, eller hur? Man har så stora förväntningar på det nya året, men när morgonen gryr är det precis som förr. Nyårslöften som håller i någon vecka, mål för året som med tiden grusas eller skjuts fram ännu ett år. Varje dag är lik en tom sida som ska fyllas med ord och mening. En ensam sida kanske inte är så mycket, men sätt det i kontext med de andra sidorna så har du snart ett helt liv framför dig. Du kommer aldrig att få veta vilken sida som kommer att förändra hela storyn. Vilken sida som kommer att fylla huvudkaraktären med hopp, vända upp och ner på allt, när den stora kärleken dyker upp eller när någon annan karaktär kommer att lämna historien. Men varje sida behövs för helheten. Vare sig det är en dålig dag, en dag fylld med ångest, rädsla eller ensamhet. Varje dag räknas, och även om vi inte kan veta det ännu så kommer dessa dagar att också ha en roll i hur allting slutar. 

Jag vänder mig om för att se på killen, men till min förvåning står jag ensam. Jag ser mig omkring men ser ingen i närheten. De flesta har redan lämnat stranden och längre bort har mina vänner börjat röra sig mot bilarna. Aningen chockad över vad jag just varit med om tänker jag tillbaka på killens ord. Varje sida behövs. 

Bakom mig ropar någon efter mig men jag hör inte riktigt vad de säger. En ensam raket skjuts upp och exploderar i ett stjärnfall av färger. Jag känner inte ångesten eller rädslan längre. De där orden satte verkligen sina spår i mig och det är med lättare steg jag vänder mig om och börjar gå efter de andra.

”Hänger du med?” frågar killen vars famn jag tidigare nästan brutit ihop i när jag kommer ifatt dem. Jag nickar till svar och ler lite. Kanske det inte är så tokigt med nyår trots allt? funderar jag och vänder blicken upp mot himlen medan jag tyst viskar; tack!