Tack, Emerich Roth

Vi svänger in på parkeringen och möts av en näst intill full parkering, och det är ännu 30 minuter innan föreläsningen ska börja. När vi kommer in i aulan ställer vi oss i kö, betalar och sätter oss i det då halvfulla auditoriet. Mer människor strömmar in och när vi börjar är nästan alla platser fyllda. 

Föreläsningen börjar med en film - filmen om Emerich Roth's liv. Roth var 19 då nazisterna kom till hans hemstad och han och hans familj tvingades först flytta till ett ghetto innan de tre veckor senare forslades i godsvagnar till Auschwitz-Birkenau. Han berättar hur de delades upp i två led, männen i en och kvinnorna i det andra och hur en kommendant stod längst fram och dirigerade dem endera åt vänster eller åt höger med en handviftning. De till vänster var gamla, sjuka och barn medan de som fick gå till höger var mest män, friska och arbetsdugliga. Roth berättar att han insåg vad kommendanten gjorde - med en handviftning bestämde han ödet på dessa människor; de som fick leva lite till och de som genast blev förda till gaskamrarna.

Många grymma saker kommer upp i filmen som är 53 minuter lång, och ibland tycker jag att de kunnat varna för känsligt material innan de satta igång filmen. Men sen igen, filmen handlar om koncentrationslägren, vad kan man annat förvänta sig av en sådan film? Roth överlevde 5 koncentrationsläger och den s.k "dödsmarchen" under 14 månader. När de allierade kom och befriade dem från lägren såg han ut som ett skelett med levande ögon (som han själv beskrev sig) och kom att spendera de kommande fyra åren på sjukhus.

När den här mannen vars grymma historia man just bevittnat stiger in i auditoriet slår allt det här mig i magen. Man har hört grymma händelser förr och man har på något sätt blivit avtrubbad, men när den här mannen kommer in i salen blir det verkligt, han har gått igenom det här. Han spenderade 14 månader i koncentrationsläger och vägde 34 kilo på sina 174 cm. Hela auditoriet står upp och applåderar den här mannen som mot förmodan överlevt.

(bild: vasabladet.fi)

Roth kommenterar filmen och berättar lite till innan han går över till att tala om hatet som finns i våra samhällen idag, vad de beror på och vad vi kan göra för att sätta ett stopp för det och därmed förhindra att historien upprepar sig själv. Jag tänker inte skriva desto mer om det, eftersom jag har svårt att kunna hålla det kort, men det han sade var väldigt tänkvärt och det påverkade mig verkligen.

Han berättar om att barndomen har en stor nyckelfunktion i hur barnen sedan blir då de växer upp, och växer de upp utan kärlek, bekräftelse och en god fadersfigur är riskerna stora att barnet faller i fel kretsar och därifrån fortsätter en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Han berättar att ett barn som inte känt kärlek så kan inte älska, och att många ungdomar söker sig till dåliga gäng för att få bekräftelse någonstans - ha någonstans dit de hör. De anser att det är bättre att vara hatad än att vara en "nobody" som ingen ser, och att hatet&grupptrycket går över det sunda förnuftet. Han säger att han talat med många ungdomar tycker det är jobbigt att konstant vara fylld av hat, att bli hatad och att deras innersta önskan är att någon kan se igenom deras fasad och hjälpa dem ur denna onda cirkel.

Det är bara en liten del och ett skrap på ytan av det Roth tog upp, men allting - hans historia och det han hade att säga om hatet idag - satte verkligen spår i mig. Låt oss aldrig glömma vad som hände och lär oss av det istället. Tänk om Hitler blivit sedd av någon och fått hjälp att slippa in på konstskolan han sökt till två gånger - hur olik vår värld skulle vara då! Så låt oss inte stå passiva, låt oss säga nej till det som är fel och låt oss använda kärleken och fånga upp de människor som så desperat ropar på hjälp.

"Det vi ger barnen får vi igen när de tar över"