En Julbetraktelse

- Kärleken är den största gåvan. 

Jag sitter i fönstret och stirrar ut mot gatan. Ljusskenet från gatlampan svajar fram och tillbaka allt medan snöstormen viner mellan husen. Även om stormen är vild just nu så vet jag att när morgonen gryr ligger vintertäcket fridfullt och gnistrar i morgonljuset. Ett vinterland värd ett vykort - eller en bild på Instagram. 

Det är bara dagar kvar till jul och butikerna är fyllda av stressade julshoppare som ännu jagar den perfekta julklappen. Varje år önskar man hitta just den perfekta gåvan, men allt för ofta faller man in på samma gamla mönster - strumpor till pappa, inredning till mamma och en tröja till syster. Därtill finns klassikerna som räddar mångas julhandlande; presentkorten och chokladaskarna. 

När julen nalkas är det många flyr stadens betongdjungel för att fira julen där tystnaden talar ett helt annat språk. En plats där minnena är många, traditionerna ifrågasatta och där släkten är som tjockast. 

Glöggen sjuder på spisen, julmusiken fyller lägenheten och ljusen sprider sin värme. Det ringer på dörren och kvällens gäster anländer. Tumult i den trånga hallen, blöta skor som lämnar vattenpölar på golvet och snö som ruskas ur håret. 

Julfriden lägger sig sakta medan gästerna finner sin plats. Prasslet av lite chokladpapper, glöggen som hälls upp i muggar och skratten som ekar genom lägenheten. Under julgranen ligger några paket gömda i väntan på att någon ska upptäcka dem. 

Plötsligt är det någons nyfikenhet som väcks och snart hörs en häpen röst som utropar ”Nähä! Säg att de int e va ja tror de e!, På riktigt? Int ha du väl..? - din godhjärtade lilla gris!” Gåvorna delas ut och gästerna är som små barn på julafton. Ögonen glittrar av förväntan, leendena växer större och julpappret flyger i luften. 

Julen närmar sig med stormsteg, se - den är redan här! Julaftons morgon gryr med en förväntan i luften. Julgröten står på spisen och julstrumporna väntar vid frukostbordet på hungriga julfirare. En lugn dag med en film, förberedelser och Kalle Anka. 

 Julstök i köket tar vid och ett massivt julbord dukas fram. Klassikerna blandas med nykomlingar och  som vanligt äter man alldeles för mycket av det goda. Snart lägger sig matkoman över oss alla fastän faten ännu inte är tömda. 

De minsta börjar bli otåliga - är det inte dags att öppna julklapparna snart? Eller, är det kanske barnet inom var och en av oss som otåligt väntar. Är det inte dags snart? Det kliar i fingrarna och vi har alla varit och känt på paketen under granen. 

Paket efter paket delas ut. Kärlek från våra nära och kära i form av en gåva. Julpappret ligger snart utspritt på golvet och en hög av gåvor står framför oss. Tänk om vi skulle se tanken bakom varje gåva? Se kärleken i varje sak vi får? 

Även om jakten på den perfekta julklappen går het varje år, ger jag mina gåvor av kärlek. Tacksamhet för att personen är precis den de är. För vi ger inte julklappar för att vi måste - vi ger våra vänner och vår familj gåvor för att vi vill.
När julafton är slut är det inte alltid tanken bakom gåvorna vi tänker på. Nej, vi tänker på att vi kanske vill ha något från kylskåpet. Och vi tänker på de saker vi fått; den nya datorn, boken eller något av det andra som fanns i våra paket. 

När juldagen gryr bestämmer jag mig - det är dags för en ny tradition. Jag tar fram min telefon och plitar ner några välvalda ord av kärlek och tacksamhet. Några personliga meddelanden för att sprida lite mer julglädje till den som står en närmast. För man kan aldrig få för mycket kärlek.

Meddelandena är skickade. Kärleken berör och plötsligt har julen blivit lite ljusare.

Now there's new hope

Min blogg har lidit allt mer och mer under hösten. Delvis i takt med att min ork har blivit mindre och all stress, press och saker som ska göras ökat. Men, delvis har min dator också varit en bidragande orsak. 

Min kära MacBook har börjat sucka allt högre och ständigt gått mig på nerverna när det ibland tycks vara så otroligt svårt att göra något annat än att låta regnbågen febrilt snurra på muspekarens plats. Stackars liten. 

Tack vare en liten julgåva i form av ett stipendium har jag nu haft möjlighet att köpa mig en ny dator och plötsligt är det roligt att vara på datorn igen! Att öppna ett dokument tar inte flera minuter och att snabbt kolla något på internet/FB/twitter/google docs är plötsligt möjligt. 

Så, nu hoppas jag att också jag ska orka blåsa lite mera liv i bloggen och fortsätta hålla er uppdaterade om mitt äventyr som journaliststuderande! - och livet i allmänt. 

To be continued..

Tankar från kvällsredaktionen

Idag - ikväll - testar jag på att jobba kväll på VK. Jag skulle ljuga om jag säger att det är ett fartfyllt uppdrag, men sedan är det en väldigt lugn kväll och dessutom är jag överflödig i personalstyrkan. Men det är bra erfarenhet och kul att se hur kvällsturen fungerar. 

Kvällsmänniska som jag ändå är så måste jag säga att sovmorgnar och jobb som börjar kl 14 passar väldigt bra! Men, det där med socialt liv och liv överhuvudtaget på sidan om jobbet får man nog helt glömma om man jobbar kvällsskift - ingen nyhet för de som redan gör det eller har testat kvällsskift.

Dessutom har jag en känsla av att jag kommer att vara rätt mör då jag väljer på jobb igen om nio timmar. Och då sitter jag på jobb ännu. Fast tanken är ju egentligen inte att man ska jobba kväll och morgon på varandra - även om jag vet om sådana som hamnar på det. Bland annat inom vården.

Det börjar också bli påtagligt att min tid här i Umeå och VK lider mot sitt slut. Jag har två kvällar kvar med ML&Oskar - mina mycket fina värdar för tiden här. Plus tre dagar på VK. Sedan går båten hem. Lite vemodigt är det ju nog.

Medan jag skannat internet efter några spännande nyheter ikväll ramlade jag över en mycket intressant kolumn av Lucy Marcus på BBC, under titeln The most powerful person in the room. 

Jag tänker slänga ut några citat och lösryckta meningar för er att reflektera kring. Jag tycker de är riktigt bra och det är väl också såhär sanningen ser ut. Samtidigt vet jag att jag känner igen mig i vissa saker - och jag har en känsla av att det finns de runtom mig som skulle säga "yep, det där är Amanda i ett nötskal" när det kommer till vissa sammanhang. 

There are hundreds of people who make our daily lives run smoothly

- some we meet and some we never meet. 

The most powerful people in life are the ones who can make things harder or easier,

who determine on a day-to-day basis wheter my day goes well,

and who push me to do better and work harder.

None of these people (elder statesman, high-profile business people, rock stars and so on) would be as successful as they are today if they didn't have competent teams who work alongside them to bring their ideas to fruition, and who challenge their ideas to help make them better. 

I'ts important that we purposely add more people to our lives who can help us understand things better and achieve more. 

Actions speak louder than words.

Word matters. The things we say to the people who work around us and help us

 - and the way we say it - 

has the power to lighten a person's day or ruin it. 

Power is about more than just the person standing in the limelight.

Halvvägs i Umeå

Jag har nu spenderat en hel vecka i Umeå och jag trivs egentligen väldigt bra! Igår fick jag till och med frågan; "så när flyttar du ti sverige nudå?". Men, ni där hemma kan vara lugna. Jag kommer inte att flytta den närmaste tiden i alla fall. 

Hur har då min första vecka på VK varit? Jo, det har varit en mycket lärorik tid och jag har trivts väldigt bra där! Jag har alltså spenderat fem arbetsdagar på redaktionen och samtidigt har vi i klassen hållit lite kontakt för att se vad folk har på gång på sina olika praktikplatser. 

Emellanåt känner jag att vi får väldigt mycket frihet och ansvar på oss. Det var bara de två - tre första dagarna som någon kollade våra texter, därefter har det varit att skriva och publicera. De personporträtt jag gjort har däremot checkats - så det känns tryggt. Visst är jag trygg i mitt eget skrivande, men vi har märkt att det finns en hel del olikheter hur man uttrycker saker här och i Finland. Plus skillnader mellan hur redaktionerna (hur HSS-media och hur VK) jobbar och hur deras policyn ser ut.

Såklart kan jag fråga om det är något jag funderar över - och det gör jag också. Men, samtidigt växer man väldigt mycket i sitt ansvar och det känns jättebra att faktiskt få jobba på riktigt så att säga.  På fredagen överraskades jag dessutom med att hitta fyra av mina texter publicerade i papperstidningen. Extra spännande blev det i fredags då man på eftermiddagen mitt i allt märkte hur stämningen på hela redaktionen förändrades. 

Tips har kommit in att det skett ett grovt brott i Vilhelmina och plötsligt jobbats det febrilt på redaktionen. Det tisslas, tasslas och görs research så tangenter och telefonlinjer går heta. Snart får vi veta att det handlar om ett mord. Så, allt medan detta utspelades satt jag och skrev en artikel om skruvkorkar på mjölkburkar och Jonny om en kiosk. Plus att vi smått fascinerat följde med vad som utspelades vid desken. 

Sjukt lärorikt och spännande! Skönt också att bara få se på och inte behöva göra något i det läget. Sedan blev det helg! Sjukt skönt med två sovmorgnar efter att konstant stiga upp innan sju. Kvällarna har ju i och för sig varit väldigt sköna här. Aldrig något man måste göra utan allt fokuseras på vad man vill och orkar göra. Så vi har varit på bio, haft filmkvällar och varit på några promenader. 

Igår, lördag, tog vi oss ut till Ersboda och shoppade en del, men mest så traskade vi nog faktiskt runt. Skönt även om man vi var smått slutkörda. Idag söndag har vi inte gjort så mycket. ML & Oskar tog sig till Vineyard medan jag kände att jag behövde lite egentid. Så, första stunden för egentid helt för mig själv sedan jag kom hit. 

Kort sagt har jag det väldigt bra här och trivs på jobbet! Vill man veta mera är det bara att knacka mig på axeln då jag kommer hem eller starta en chatt om man inte orkar vänta så länge. Ser väldigt mycket fram emot min andra och sista vecka på VK - såklart är det lite sorgligt att åka hem nästa helg, men jag saknar nog faktiskt mina vänner där hemma, kyrkan osv! Men jag har en känsla av att jag också kommer att sakna vardagen på VK när jag kommer hem. 

My adventure has begun!

Just nu befinner jag mig alltså i vårt kära grannland på andra sidan potten. Umeå har blivit min hemstad för två veckor medan jag jobbar på Västerbottens Kuriren, aka VK. Jep, jag är tidningsreporter i Umeå! - en stad jag aldrig tidigare besökt. Lite vild ska man väl ändå vara?

Jag kom hit i söndags med tråk-båten. Där innan spenderade jag min sista kväll i Finland med chill, film med grannen. Det blev en sen kväll, och efter endast några få timmars sömn fick jag även skjuts till båten. Även om min granne inte riktigt förstod vad han gjorde uppe 07.15 på en söndag. Tacksam var jag i alla fall och redo att börja mitt äventyr!

Under resans gång fick jag x antal blickar pga. min gigantiska resväska. Till och med taxichauffören som skjutsade oss in till Umeå centrum påpekade det mer än en gång. Något rätt gjorde jag i alla fall då chauffören frångick den vanliga bussträckan och skjutsade mig ända till dörren. Plus att den andra medpassageraren i taxin betalade för att få mig ända till dörren. Inte illa!

Jag bor hos ML och Oskar nu dessa veckor och har därmed erövrat en del av deras matsalsgolv. I söndas sprang jag runt lite på stan, var på min första fika och besökte även Vineyard - församlingen dit ML&Oskar gått nu ett tag. Det var helt trevligt, men en sak jag jag upptäckte ganska snabbt var hur otroligt irriterande det kan vara att umgås med svenskar när man är trött!

Måndag morgon 07.45 stiger jag på bussen som ska ta mig ut till VK. Smått spänd och lite borttappad kände jag mig, men allt löste sig i slutändan. När jag väl kom fram blev jag till och med hämtad från receptionen av självaste chefredaktören! Det blev en dag med en rundvandring i detta väldigt trevliga och öppna kontorslandskap. Är smått imponerad av att ingen har ett eget rum - inte ens chefredaktören.

Jag trivs faktiskt bra här. Jo, det är bara andra dagen än - men i alla fall. En av gårdagens bästa var också att vi fick besöka tryckeriet som finns här i huset intill. Spännande! Sedan är det faktiskt väldigt skönt att koppla bort precis allt hemifrån. Sion, ansvarsuppgifter, skola - allt! Det enda som jag nu fokuserar på är jobbet om dagarna och sedan försöker jag så gott som möjligt njuta av min tid här i Umeå med ML&Oskar!

So long! Nu ska jag avsluta min lunch och återgå till mina notiser och två personporträtt jag håller på med! Och jag ska också försöka uppdatera bloggen lite oftare nu också under mitt Umeå-besök så ni får hänga med!

Update - Update - Update

‘elloo! det var ett tag sedan!

Jag inser att det är på tok för länge sedan för en ordentlig uppdatering, men jag kan erbjuda er några guldkorn från den senaste månaden. Det innan jag går in för att uppdatera er om vad som är på gång just nu! - men det kommer först i nästa inlägg, så håll till godo!

Några guldkorn var det, ja:

• Jag kan börja med kvällen då vi var ut och körde då vi mitt i allt såg norrsken över hela himlen! Det var en magisk kväll, och även om jag hade varit på riktigt dåligt humör innan fick både kvällens sällskap och norrskenet mig på bättre tankar. 
• Våffelkalaset hemma hos mig. Massor av våfflor och ett tag låg vi nästan alla dubbelvikta på golvet och halvt dog av skratt. På min bekostnad. Tårarna sprutade och ont i magmusklerna hade vi. 
• Jag och min kollega/klasskompis fick klart våra VBL artiklar och efter några timmar på Vasabladet vid layouten så var allt klart! Se resultatet i nästa tisdags (21.11) VBL eller ÖT. Dessutom blev det klart att jag skulle ti Umeå på höstens redaktionspraktik. Plus att vi spenderade några intensiva veckor i skolan. 
• Vi hade en lovsångskväll som vi då jobbade väldigt mycket med. Men det har ni (förhoppninsvis) redan läst om. 
• Snön har kommit och smält några gånger
• Brandkåren var på besök en natt då det stormade
• Renoveringen går - tro det eller ej - faktiskt framåt. Även om det går så otroligt långsamt! Till på köpet började de med en hissrenovering - så nu har vi inte heller någon hiss i huset. 
• Jag har sålt min bil.
• Påbörjat och avslutat en radiokurs. Sjukt roligt! En vecka hade vi mer teori och övningar, plus sex stycken fejkade nyhetssändningar. Sedan började det på allvar då vi för en vecka sedan hade en entimmes sändning i Radio Vega Österbotten! Finns att lyssna på arenan ännu någon dag. 
• Vi firade pyttelillajul en tisdagkväll med LIFE-gruppen med glögg, julstjärnor, pepparkakor och julmusik förstås. Plus de smått irriterande byggarbetarna som valde att 17.50 börja installera räcket på min balkong. Tack för den!

Så, det är lite vad som har hänt här! Vill ni veta mer så är det Instagram och Twitter som gäller. Eller förstås tala direkt med mig! Sådant uppskattas också väldigt mycket. En fika på stan kanske?

Tills dess får ni hålla till godo med min fortsatta uppdatering om vad som är på gång just nu! - ute i kväll!

This is for you

Det känns nästan som ett understatement att säga att jag är nöjd med kvällen igår! För er som missat hade vi alltså en lovsångskväll i Sion igår. En kväll som jag och min LIFE-grupp tagit initiativ till och var med och genomförde hela vägen. 

Vi bjöd på morotscupcakes med frosting, vi hade lite mer än 2x 40min lovsång och så delade jag själv några ord i mitten. Kalla det predikan, peptalk, välvalda ord eller vad du vill. Jag var mindre nervös än vad jag trodde ja skulle vara, och flera kom och kommenterade efteråt att det var som att "jag aldrig gjort annat". Och att det hade varit bra det jag sa - så det är ju uppmuntrande! Själva lovsångspassen var även helt fantastiska och själv hade jag kunnat fortsätta ett tag till!

Sjukt tacksam är jag i alla fall för hela kvällen och även för all support och uppmuntran längs vägen!  Tack också till de ungefär 100 personer som ville dela kvällen med oss och jag hoppas också att detta inte blir en engångs-grej utan att vi får köra något liknande t.ex. i vår. 

Vad händer just nu?

Just nu är detta på schemat tillsammans med sista skedet av våra VBL-artiklar! Jag och min klasskompis blev faktiskt klara med vår layout idag så nu får vi bara vänta tills det kommer i tidningen! 

Sen börjar vi med ny kurs på onsdag - radiojournalistik. Plus att jag är med och ordnar denna lovsångskväll på onsdag! Grymt kul och så har jag ganska mycket mer nerver med i spelet! Har ni bara möjlighet så kom med till Sion på en fantastisk lovsångskväll på onsdag! 

Vardagen som mediestuderande

Hektiska veckor ligger bakom mig och fler hektiska veckor framför. När de varnade (mer än en gång) om dessa intensiva studier vi huvudstupa dök in i, tog jag dem inte seriöst. Jag tänkte att det inte kan vara så intensivt att vi måste skära ner på alla fritids- och föreningsaktiviteter. Till och med meddela våra familjer att vi inte kommer att kunna träffa dem så ofta.

Jag hade fel. Samtidigt vill jag göra revolt - jag kan inte leva med att bara jobba, stressa, skriva och sova. Jag måste få träffa människor. Ha roligt. Umgås med människor. Skratta. Leva. 

De senaste veckorna har gått åt till skolan. Ingen överraskning där. En vecka höll vi på med layoutkurs, och som följd är nu alla våra väggar nästan tapetserade med tidningsartiklar och -uppslag.  Vi har alltså jobbat med hur man visuellt och praktiskt bygger upp en tidning. 

Förra veckan var en bland-vecka med olika kurser, men främst har vi fått kicka igång med våra VBL-artiklar. Så, jag och min 'kollega'&klasskompis åkte en dag iväg till Ytterjeppo för att göra en intervju, och den andra dagen intervjuade vi VD:n för ÖSP och två lärare vid lantbruksföretagarlinjen vid YA. Med andra ord lite tid, massor av artiklar att skriva och en ny kurs denna vecka som går med förvarningen om att vara väldigt intensiv och präglad av tidsbrist.

Jag har vakat två gånger de senaste veckorna. Ofrivilligt. Ena gången skippade jag skolan då jag äntligen somnat en timme innan lektionen började kl 9. Den andra gången vakade jag i 38h innan jag fick någon sömn. Nytt rekord! Det tar vi en liten segerdans på innan vi inser hur tragiskt det egentligen är.

Förra helgen packade däremot jag och tre vänner in oss i en bil, kidnappade en släpvagn och gasade iväg till IKEA. Dyrt blev det, kul var det och så otroligt skönt att fly Vasa & Österbotten för några timmar. Vi flippade, talade och hade allmänt skoj. Jag kom hem med nytt skrivbord, köksbord & stolar, soffbord och lite annat smått och gott. 

Till sist, den här helgen har jag & Sannah tagit med vår LIFE ut på en Lifecamp ute på Utterö. Ett dygn då vi fick komma bort, koppla av, umgås, lovsjunga och bara andas. En skön helg utan krav, men vägen dit var desto mer krävande. Men själva helgen var smått underbar.

Först hade jag en riktigt dålig dag på fredagen, det var UPRISING i kyrkan - som var riktigt bra - men jag insåg mest att jag håller på att falla in i mitt "flykt-beteende" igen. Dessutom som grädden på moset lyckades jag tappa min telefon i marken och numera har jag en fin mosaikskärm. Sedan bestämde sig byggarbetarna att jobba helg, så jag har levt i en grön värld efter att de täckt in de flesta balkonger. Plus att det blir så mycket mer utmanande att ta sig ut från gården med bil då de kan stå med två liftar och en paketbil i vägen för utfarten. Passligt sådär när man är sen från början.

För att avsluta veckan och inlägget positivt kan jag säga att jag hade veckans bästa moment igår kväll när klockan just slagit 12 och det mitt i allt bankar på dörren. Utanför står två vänner och säger "nu kidnappar vi dig", varpå en spontan tur längs mörka gator tar vid. Vi flippar (värst av oss alla var chauffören), skrattar och kör hårt. Vi avslutade hemma hos mig med lite mer flipp och härjas innan mina kidnappare sade gonatt och tystnaden återigen lade sig över lägenheten. 

Jag tror att på de 75 minuterna så skrattade jag mer än hela förra veckan. #needed

September, you've been though

En dos ärlighet fick ni här för en vecka sedan, men tänkte att ni också vill ha en "ordentlig" uppdatering. Så, håll till godo och här kommer septembers händelser på rad! 

Största delen av september så har ockuperats av skola och skolarbeten. Ett fullspäckat schema med 8h i princip varje dag med intensiva studier gör sitt på både ork och humör. Deadlines har bytt av varandra och läxorna har igen hittat in i min vardag. 

I början av september blev det flera kvällar i Sion med Severin-möte, Israelmöte och Uprising som skulle fixas (media). Kurser i Pressjuridik, pressfoto, språkworkshop och skriven journalistik har bytt av varandra. Ett studiebesök till Vasabladet har vi hunnit med och i fredags brummade vi också iväg till Jakobstad på studiebesök till ÖT. 

Under dessa veckor har jag intervjuat och fotat diverse av mina vänner för olika skoluppgifter. Bland annat har Simon ställt upp som fotoobjekt mer än en gång och så har Jakke&Sannah ställt upp på olika intervjuer. Jag har dessutom redigerat bilder, skrivit artiklar och börjat fundera vad vi ska skriva för reportage till Vasabladet och ÖT. 

Vi har haft någon filmkväll hos grannen, varit på fin lunch med härligt sällskap då vi bland annat diskuterade församling. Jag har klättrat på tak för att få läxorna gjorda, varit för snäll och agerat chaufför mitt i natten då jag egentligen låg och sov, och varje söndag har jag en "läges-check" med mina gamla kämppisar som nu bor i Umeå och Göteborg. 

Nu i helgen har vi också haft en ENCOUNTER. Något som jag själv varit initiativtagare för. Ett riktigt härligt dygn med lite mer än 30 ungdomar och unga vuxna ute vid Vassor. Vi fokuserade på Gud, lovsång, gemenskap och kärlek! Vi hade kvällsmöte, umgicks på kvällen och somnade till regnets smatter mot plåttaket. På lördagen hade vi morgonjomppa, lovsång och undervisning.

Efteråt avslutade förmiddagens pass med diskussioner i mindre grupper då vi även bad för varandra. På eftermiddagen var det tävlingar o.dyl som gällde i regelrätt Vassor-anda! Vi byggde stenåldersmonster, hade jeopardy och stafett. Galet mycket skrattande och en grymt härlig och lyckad helg!

Efteråt var jag smått trött och det slutade med att jag sov 16h natten till söndagen. Har ännu inte helt repat mig och är ganska slutkörd ännu. Mest kanske från de intensiva studierna och det hektiska schemat. Men, det går väl an. En härlig helg var det och nu får jag se fram emot en roadtrip till IKEA denna lördag! 

En dos ärlighet

Dags att förklara situationen
Jag vet att temat i många inlägg har varit ensamhet, men jag vill nu förtydliga att jag inte på riktigt är ensam. Jag kan känna mig ensam och spendera många kvällar för mig själv - men innerst inne vet jag att jag inte är ensam. 

Speciellt det senaste inlägget kan tolkas som väldigt tungt - och det ska de få vara. Det är en brutalt ärlig text om tankar som ibland kan röra sig i mitt huvud. Trots de sex år som nu ligger mellan nu och då jag blev utfryst, bär jag ännu med mig konsekvenserna. Jag har kommit långt på vägen, men osäkerheten kan än idag slå ner mig - precis som i förra inlägget. 

Osäkerhet kring mitt värde som person; om jag är älskvärd, om jag duger osv. Speciellt osäkerhet kring att låta människor lära känna mig; eftersom jag efter ett tag tror att de "tröttnar" och kommer vända mig ryggen. Att när de lär känna mig på djupet lägger de benen på ryggen och försvinner så fort de bara kan. Denna rädsla har varit den som jag kämpat mest med. Jag övertolkar, och gräver ner mig själv. Därför är tankarna om ensamhet, övergivenhet osv. också ofta närvarande. 

Innerst inne så vet jag att jag vet: Jag är betydelsefull - jag är inte ensam - jag är älskvärd - jag är sedd av människor - jag är uppskattad - jag är oersättlig - jag är stark - jag är godhjärtad. Ja, jag kan hålla på ett tag till. Men, framför allt är jag älskad. Älskad för den jag är, inte för det jag gör&är bra på - det är, som en god vän sade till mig, bara en bonus. 

Jag har vänner runt mig som bryr sig mer än jag tror. Som varje dag påminner mig om hur älskad jag är. Jag har ibland svårt att förstå hur någon kan älska mig för den jag är. Jag har lättare att ta emot uppmuntran när det rör något jag gjort eller är bra på. Jag ser det som något jag "förtjänat ihop". Men, eftersom jag inte helt ännu ser mig som älskvärd har jag svårare att ta emot uppmuntran o.dyl när människor säger att jag är älskad, underbar och fantastisk bara för den jag är. Allt jag gör och är bra på är bara en fin bonus. 

Då menar jag inte att jag inte behöver denna uppmuntran - både för den jag är & för vad jag gör - för jag gör. Det tar bara lite tid innan jag kan ta det till mig. Övning ger färdighet, right? Vi har alla dåliga dagar när vi mår sämre. Texten i det förra inlägget började med ren frustration till varför jag inte kan förstå hur älskad jag verkligen är. Varför kan jag inte se mig själv genom andras och Guds ögon? 

Texten är bara det. En text. Brutalt ärlig är den, och jag hoppas att den kanske kan ge en och annan tankeställare. Fasaden på en människa är inte allt, ingen vet vad som kan gömma sig där bakom. Inte innan vi tar steget att lär känna människan och hen låter oss in. 

One-way road

I hate the fact that I can disappear in a crowd - and no one will miss me. 

I hate the fact that I'm taken for granted - and still no one appreciate me. 

I hate the facet that I'm invisible to others - and no one is different. 

I hate the fact that I can't see myself clearly. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel left out. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel unloved. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel abandoned.

I hate the fact that I can't grasp how loved I really am. 

I can't see myself clearly. I can't accept that I'm loved. 

I trap myself in loneliness, emptiness. 

And I tell myself I can't be loved. 

They tell me I'm strong. Loving. Kind. 

That I appreciate and encourage them.

I see the good in people. 

They tell me I radiate happiness, 

And love to those around me.

That I put others ahead of myself. 

If this is true - all I see is a one-way road. 

I'm strong for others - but they'll never remember me. 

I encourage them - but taken for granted.

I see the good in people - but to them I'm invisible. 

I bring happiness - but I'm never included. 

I love those around me - but it's not mutual.

I put people ahead of myself - but I'm left here alone. 

Tar du dig tid?

*texten syftar inte på några specifika personer och är baserad på egna samt andras tankar jag frimodigt lånat

De flesta av oss har ett gäng på en eller flera personer vi nästan alltid umgås med. Dessa ligger högst på vår prioritetslista och även dem vi umgås mest med. Sedan finns det också andra vänner och gäng vi umgås del med. Och till sist de där "bekanta vännerna" vi inte umgås med allt för ofta men trivs ändå väldigt bra tillsammans när man väl träffas. 

Min fråga till dig är nu; tar du dig tid för dina vänner? 

Vissa tänker nu '..och vad menar du med det', andra 'de gör jag' och andra kan redan vara så ärliga så att de säger 'inte tillräckligt, men jag (förhoppningsvis) försöker'.

Vad jag menar är; tar du dig för dina vänner i alla dessa kategorier? Tänk er scenariot där en persons "prioritet1-gäng" är en annan persons "prioritet2-gäng". Eller att den människa 'Kalle' lättast kan prata med har honom som prioritet 2 eller 3. Hur tror du 'Kalle känner sig då 'Peter' hela tiden prioriterar någon annan? Kanske de har planerat in en träff, men endera frågar någon av 'Peters vänner om de ska göra något och 'Peter' sticker iväg tidigare eller kanske bjuder in sina prioritet1-vänner. Eller så kommer 'Peter' inte alls. 

Det kan också vara så att du umgås i ett gäng vänner, men du känner dig fortfarande helt ensam. Du kan komma till ett evenemang där du känner de flesta, men du har ändå ingen att umgås med. Ingen kommer fram och talar med dig, och du känner dig inte riktigt att gå fram till en grupp för att joina dem eftersom du vet du inte riktigt hör hemma i deras 'gäng'. Sedan tar du kanske mod till dig och joinar ett gäng, men du blir inte inkluderad i samtalet eller i deras planer. Det är kanske i slutet av evenemanget och de bestämmer sig för att åka och äta. Ingen frågar dig och då vågar du inte riktigt följa med eftersom du inte räknar dig själv som en del av gänget. 

Har du någonsin kommit hem från en helt lyckad kväll med vänner, men när du kommer innanför dörren känner du dig helt ensam och nästan övergiven? Har du någonsin känt dig ensam och i behov av att umgås med någon - men du har ingen aning om vem du ens kan fråga. Eller den du frågar inte kan, men du anar att det är för att den inte vill umgås. Eller det är i alla fall så det känns - du är inte prioriterad. 

Ibland är det precis så här jag känner. Jag är inte prioriterad. Jag kan stå i en stor folksamling där jag känner de flesta, men ändå känna mig helt utanför. Jag kan komma hem och känna mig oälskad för att ingen talat med mig på flera dagar/efter ett evenemang. Jag kan känna mig exkluderad för att jag inte är någons prioritet, utan de jag vill umgås med alltid prioriterar någon annan över mig. När man sedan träffas måste man alltid 'hitta på något', går det inte att bara vara? Tala, umgås? Jag har ingen som jag känner att 'den här kan jag ringa när som helst', om jag vill umgås/tala/etc. och den då prioriterar mig. 

Vem ringer du när du känner dig ensam?

Prioriterar du dina vänner? också de som inte är på första prioritet?

Tar du dig tid?

Kärlek till människor jag har fått tala med när jag känt mig ensam. Som tagit sig tid att umgås med mig och att vi inte alltid behövt 'hitta på något'. Som får mig att känna mig älskad och prioriterad. Vi är inte perfekta någon av oss och vi misslyckas ibland. Men jag hoppas du försöker ta tid och prioritera alla dina vänner - inte bara ditt 'prioritet1-gäng'. Någon kanske saknar just dig och är besviken på att du aldrig prioriterar dem. 

Wind of change

Det har gått över en månad sedan ni senast fick en "läges-rapport", så jag tänkte att det kanske är dags. Lite mer levande har bloggen varit denna månad(?) med dessa texter jag satt upp. Jag skulle hemskt gärna vilja höra era reaktioner, tankar & åsikter angående dem - helt enkelt vad ni tycker! 

Galet mycket men samtidigt så lite har hänt sedan sist. Ska se om jag ens kommer ihåg allt. Jag kan lova att jag ska försöka uppdatera bloggen lite oftare nu när hösten kommit igång och jag ska börja få lite rutin in i vardagen igen. Vill man ha bättre uppdateringar rekommenderar jag twitter&instagram där jag är ganska aktiv. Men, nu först er uppdatering om vad som skett i augusti!

I slutet av det senaste inlägget kom det fram att jag bodde hemma hos mor pga. renovering och att jag just då befann mig i Närpes för att vara med och arrangera Rörrock! Här kommer nu lite bilder från det, och det var en väldigt intensiv vecka me mycke roligheter och jobb! Veckas höjdpunkt var definitivt när 3 av 4 musketörer mitt i allt kom & hälsade på och spenderade lördagskvällen på Grånne! Något av det finaste på så länge!

När augusti sen körde igång och jag kommit hem från Närpes hade vi härjade en hel dag ute vid krossen i Kuni och glömde allt som heter bekymmer&morgondag! Dessutom åt vi middag tillsammans och om jag inte minns helt fel så avslutade vi kvällen med film. Därefter blev det så småningom konstens natt och då härjade vi lite till! T.ex. hade vi picknick uppe på taket!

Jag har också jobbat vidare på mitt projekt även om det går långsammare än jag egentligen skulle vilja. Men med mycket stöd och uppmuntran, en stor hög inspiration och självdisciplin ska det väl nog gå bra!

Augusti är alltid en månad då "förändringens vind" verkligen blåser, och detta år mer än någonsin. Eller så känns det i alla fall. Mina ex-sambos flyttade nämligen denna månad till vårt svenska grannland för att påbörja studier och jag saknar dem ofantligt mycket! Tack och lov vetja för FB, twitter, insta och andra sociala medier! Det ordnades också en liten överraskningsfest åt Jossan. 

I samma veva som de packade sina saker fick jag klartecken att flytta tillbaka till lägenheten då värmen lagt sig lite och då fönstren i min lägenhet var bytta. Så, då fick jag börja reda högen av möbler som jag skuffat (i princip) in i köket för att ge byggubbarna tillräckligt med arbetsrum - vilket resulterade i att jag på samma gång möblerade om hela lägenheten! Så i mitten av augusti flyttade jag hem igen efter lite mer än en månad på vift - och jag spenderade en hel natt hemma innan jag igen åkte till Närpes på sommarens sista Grånne-helg och samtidigt fick stifta bekantskap med Kims nya busfrö - Alfons! 

Jag sätter ord på så mycket inom mig genom texter som finns här på bloggen, men även andra texter. Jag har hälsat på mor i Solv och fått se hur syrran stor-trivs i högstadiet!

Sedan har jag också tagit mig tillbaka in i redaktions-rollen efter lång "ledighet" då jag inte riktigt haft tid att åka på redaktionsmöten (har alltid krockat med annat) och sedan dålig skriv-inspiration. Men i slutet av augusti var det dags igen, denna gång i Jeppis!

Sedan har jag också haft andra spontana gäster, filmkvällar med vänner, varit ut på kvällspromenader, lunchat, varit ut och kört med vänner, varit servitör på ett bröllop, haft djupa konversationer, varit i kyrkan, skrivit, njutit av livet, haft spontan lovsångs-lunch första dagen i skolan, känt mig filosofisk, startat en ny Life-grupp, stor-städat min skrubb...och mycket mer! 

Sedan gick vi över till September och sommaren har susat förbi. Så, jag gjorde mig redo för att för första gången på tre år inleda ett skolår där schemat går från 9-17, fem dagar i veckan. Följde mitt tankesätt att "nya vägar kräver nya skor att gå i" också. Är nu alltså sådär "officiellt" medie-/masskommunikations-/journalistik- studerande och studierna inleddes den 3e. Jag har än en gång insett att ett väldigt intensivt och tungt år ligger framför men ser väldigt mycket fram emot det! Det roliga är ju att få göra nåt praktiskt för en gångs skull och dessutom tror jag vi har en väldigt fin klass! 

Ja, livet känns ganska bra just nu! Jag har vänner som jag den senaste månaden kommit ganska nära och de får mig att känna mig älskad på ett sätt jag inte gjort på länge. De överraskar mig konstant och den där rädslan att de ska tröttna&springa iväg börjar sakta sjunka undan. Jag har fått börja studera journalistik/media, vilket jag längtat efter! Jag trivs i min lägenhet, älskar min församling och har roliga saker på gång!