September, you've been though

En dos ärlighet fick ni här för en vecka sedan, men tänkte att ni också vill ha en "ordentlig" uppdatering. Så, håll till godo och här kommer septembers händelser på rad! 

Största delen av september så har ockuperats av skola och skolarbeten. Ett fullspäckat schema med 8h i princip varje dag med intensiva studier gör sitt på både ork och humör. Deadlines har bytt av varandra och läxorna har igen hittat in i min vardag. 

I början av september blev det flera kvällar i Sion med Severin-möte, Israelmöte och Uprising som skulle fixas (media). Kurser i Pressjuridik, pressfoto, språkworkshop och skriven journalistik har bytt av varandra. Ett studiebesök till Vasabladet har vi hunnit med och i fredags brummade vi också iväg till Jakobstad på studiebesök till ÖT. 

Under dessa veckor har jag intervjuat och fotat diverse av mina vänner för olika skoluppgifter. Bland annat har Simon ställt upp som fotoobjekt mer än en gång och så har Jakke&Sannah ställt upp på olika intervjuer. Jag har dessutom redigerat bilder, skrivit artiklar och börjat fundera vad vi ska skriva för reportage till Vasabladet och ÖT. 

Vi har haft någon filmkväll hos grannen, varit på fin lunch med härligt sällskap då vi bland annat diskuterade församling. Jag har klättrat på tak för att få läxorna gjorda, varit för snäll och agerat chaufför mitt i natten då jag egentligen låg och sov, och varje söndag har jag en "läges-check" med mina gamla kämppisar som nu bor i Umeå och Göteborg. 

Nu i helgen har vi också haft en ENCOUNTER. Något som jag själv varit initiativtagare för. Ett riktigt härligt dygn med lite mer än 30 ungdomar och unga vuxna ute vid Vassor. Vi fokuserade på Gud, lovsång, gemenskap och kärlek! Vi hade kvällsmöte, umgicks på kvällen och somnade till regnets smatter mot plåttaket. På lördagen hade vi morgonjomppa, lovsång och undervisning.

Efteråt avslutade förmiddagens pass med diskussioner i mindre grupper då vi även bad för varandra. På eftermiddagen var det tävlingar o.dyl som gällde i regelrätt Vassor-anda! Vi byggde stenåldersmonster, hade jeopardy och stafett. Galet mycket skrattande och en grymt härlig och lyckad helg!

Efteråt var jag smått trött och det slutade med att jag sov 16h natten till söndagen. Har ännu inte helt repat mig och är ganska slutkörd ännu. Mest kanske från de intensiva studierna och det hektiska schemat. Men, det går väl an. En härlig helg var det och nu får jag se fram emot en roadtrip till IKEA denna lördag! 

En dos ärlighet

Dags att förklara situationen
Jag vet att temat i många inlägg har varit ensamhet, men jag vill nu förtydliga att jag inte på riktigt är ensam. Jag kan känna mig ensam och spendera många kvällar för mig själv - men innerst inne vet jag att jag inte är ensam. 

Speciellt det senaste inlägget kan tolkas som väldigt tungt - och det ska de få vara. Det är en brutalt ärlig text om tankar som ibland kan röra sig i mitt huvud. Trots de sex år som nu ligger mellan nu och då jag blev utfryst, bär jag ännu med mig konsekvenserna. Jag har kommit långt på vägen, men osäkerheten kan än idag slå ner mig - precis som i förra inlägget. 

Osäkerhet kring mitt värde som person; om jag är älskvärd, om jag duger osv. Speciellt osäkerhet kring att låta människor lära känna mig; eftersom jag efter ett tag tror att de "tröttnar" och kommer vända mig ryggen. Att när de lär känna mig på djupet lägger de benen på ryggen och försvinner så fort de bara kan. Denna rädsla har varit den som jag kämpat mest med. Jag övertolkar, och gräver ner mig själv. Därför är tankarna om ensamhet, övergivenhet osv. också ofta närvarande. 

Innerst inne så vet jag att jag vet: Jag är betydelsefull - jag är inte ensam - jag är älskvärd - jag är sedd av människor - jag är uppskattad - jag är oersättlig - jag är stark - jag är godhjärtad. Ja, jag kan hålla på ett tag till. Men, framför allt är jag älskad. Älskad för den jag är, inte för det jag gör&är bra på - det är, som en god vän sade till mig, bara en bonus. 

Jag har vänner runt mig som bryr sig mer än jag tror. Som varje dag påminner mig om hur älskad jag är. Jag har ibland svårt att förstå hur någon kan älska mig för den jag är. Jag har lättare att ta emot uppmuntran när det rör något jag gjort eller är bra på. Jag ser det som något jag "förtjänat ihop". Men, eftersom jag inte helt ännu ser mig som älskvärd har jag svårare att ta emot uppmuntran o.dyl när människor säger att jag är älskad, underbar och fantastisk bara för den jag är. Allt jag gör och är bra på är bara en fin bonus. 

Då menar jag inte att jag inte behöver denna uppmuntran - både för den jag är & för vad jag gör - för jag gör. Det tar bara lite tid innan jag kan ta det till mig. Övning ger färdighet, right? Vi har alla dåliga dagar när vi mår sämre. Texten i det förra inlägget började med ren frustration till varför jag inte kan förstå hur älskad jag verkligen är. Varför kan jag inte se mig själv genom andras och Guds ögon? 

Texten är bara det. En text. Brutalt ärlig är den, och jag hoppas att den kanske kan ge en och annan tankeställare. Fasaden på en människa är inte allt, ingen vet vad som kan gömma sig där bakom. Inte innan vi tar steget att lär känna människan och hen låter oss in. 

One-way road

I hate the fact that I can disappear in a crowd - and no one will miss me. 

I hate the fact that I'm taken for granted - and still no one appreciate me. 

I hate the facet that I'm invisible to others - and no one is different. 

I hate the fact that I can't see myself clearly. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel left out. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel unloved. 

I hate the fact that at the end of the day, I still feel abandoned.

I hate the fact that I can't grasp how loved I really am. 

I can't see myself clearly. I can't accept that I'm loved. 

I trap myself in loneliness, emptiness. 

And I tell myself I can't be loved. 

They tell me I'm strong. Loving. Kind. 

That I appreciate and encourage them.

I see the good in people. 

They tell me I radiate happiness, 

And love to those around me.

That I put others ahead of myself. 

If this is true - all I see is a one-way road. 

I'm strong for others - but they'll never remember me. 

I encourage them - but taken for granted.

I see the good in people - but to them I'm invisible. 

I bring happiness - but I'm never included. 

I love those around me - but it's not mutual.

I put people ahead of myself - but I'm left here alone. 

Tar du dig tid?

*texten syftar inte på några specifika personer och är baserad på egna samt andras tankar jag frimodigt lånat

De flesta av oss har ett gäng på en eller flera personer vi nästan alltid umgås med. Dessa ligger högst på vår prioritetslista och även dem vi umgås mest med. Sedan finns det också andra vänner och gäng vi umgås del med. Och till sist de där "bekanta vännerna" vi inte umgås med allt för ofta men trivs ändå väldigt bra tillsammans när man väl träffas. 

Min fråga till dig är nu; tar du dig tid för dina vänner? 

Vissa tänker nu '..och vad menar du med det', andra 'de gör jag' och andra kan redan vara så ärliga så att de säger 'inte tillräckligt, men jag (förhoppningsvis) försöker'.

Vad jag menar är; tar du dig för dina vänner i alla dessa kategorier? Tänk er scenariot där en persons "prioritet1-gäng" är en annan persons "prioritet2-gäng". Eller att den människa 'Kalle' lättast kan prata med har honom som prioritet 2 eller 3. Hur tror du 'Kalle känner sig då 'Peter' hela tiden prioriterar någon annan? Kanske de har planerat in en träff, men endera frågar någon av 'Peters vänner om de ska göra något och 'Peter' sticker iväg tidigare eller kanske bjuder in sina prioritet1-vänner. Eller så kommer 'Peter' inte alls. 

Det kan också vara så att du umgås i ett gäng vänner, men du känner dig fortfarande helt ensam. Du kan komma till ett evenemang där du känner de flesta, men du har ändå ingen att umgås med. Ingen kommer fram och talar med dig, och du känner dig inte riktigt att gå fram till en grupp för att joina dem eftersom du vet du inte riktigt hör hemma i deras 'gäng'. Sedan tar du kanske mod till dig och joinar ett gäng, men du blir inte inkluderad i samtalet eller i deras planer. Det är kanske i slutet av evenemanget och de bestämmer sig för att åka och äta. Ingen frågar dig och då vågar du inte riktigt följa med eftersom du inte räknar dig själv som en del av gänget. 

Har du någonsin kommit hem från en helt lyckad kväll med vänner, men när du kommer innanför dörren känner du dig helt ensam och nästan övergiven? Har du någonsin känt dig ensam och i behov av att umgås med någon - men du har ingen aning om vem du ens kan fråga. Eller den du frågar inte kan, men du anar att det är för att den inte vill umgås. Eller det är i alla fall så det känns - du är inte prioriterad. 

Ibland är det precis så här jag känner. Jag är inte prioriterad. Jag kan stå i en stor folksamling där jag känner de flesta, men ändå känna mig helt utanför. Jag kan komma hem och känna mig oälskad för att ingen talat med mig på flera dagar/efter ett evenemang. Jag kan känna mig exkluderad för att jag inte är någons prioritet, utan de jag vill umgås med alltid prioriterar någon annan över mig. När man sedan träffas måste man alltid 'hitta på något', går det inte att bara vara? Tala, umgås? Jag har ingen som jag känner att 'den här kan jag ringa när som helst', om jag vill umgås/tala/etc. och den då prioriterar mig. 

Vem ringer du när du känner dig ensam?

Prioriterar du dina vänner? också de som inte är på första prioritet?

Tar du dig tid?

Kärlek till människor jag har fått tala med när jag känt mig ensam. Som tagit sig tid att umgås med mig och att vi inte alltid behövt 'hitta på något'. Som får mig att känna mig älskad och prioriterad. Vi är inte perfekta någon av oss och vi misslyckas ibland. Men jag hoppas du försöker ta tid och prioritera alla dina vänner - inte bara ditt 'prioritet1-gäng'. Någon kanske saknar just dig och är besviken på att du aldrig prioriterar dem. 

Wind of change

Det har gått över en månad sedan ni senast fick en "läges-rapport", så jag tänkte att det kanske är dags. Lite mer levande har bloggen varit denna månad(?) med dessa texter jag satt upp. Jag skulle hemskt gärna vilja höra era reaktioner, tankar & åsikter angående dem - helt enkelt vad ni tycker! 

Galet mycket men samtidigt så lite har hänt sedan sist. Ska se om jag ens kommer ihåg allt. Jag kan lova att jag ska försöka uppdatera bloggen lite oftare nu när hösten kommit igång och jag ska börja få lite rutin in i vardagen igen. Vill man ha bättre uppdateringar rekommenderar jag twitter&instagram där jag är ganska aktiv. Men, nu först er uppdatering om vad som skett i augusti!

I slutet av det senaste inlägget kom det fram att jag bodde hemma hos mor pga. renovering och att jag just då befann mig i Närpes för att vara med och arrangera Rörrock! Här kommer nu lite bilder från det, och det var en väldigt intensiv vecka me mycke roligheter och jobb! Veckas höjdpunkt var definitivt när 3 av 4 musketörer mitt i allt kom & hälsade på och spenderade lördagskvällen på Grånne! Något av det finaste på så länge!

När augusti sen körde igång och jag kommit hem från Närpes hade vi härjade en hel dag ute vid krossen i Kuni och glömde allt som heter bekymmer&morgondag! Dessutom åt vi middag tillsammans och om jag inte minns helt fel så avslutade vi kvällen med film. Därefter blev det så småningom konstens natt och då härjade vi lite till! T.ex. hade vi picknick uppe på taket!

Jag har också jobbat vidare på mitt projekt även om det går långsammare än jag egentligen skulle vilja. Men med mycket stöd och uppmuntran, en stor hög inspiration och självdisciplin ska det väl nog gå bra!

Augusti är alltid en månad då "förändringens vind" verkligen blåser, och detta år mer än någonsin. Eller så känns det i alla fall. Mina ex-sambos flyttade nämligen denna månad till vårt svenska grannland för att påbörja studier och jag saknar dem ofantligt mycket! Tack och lov vetja för FB, twitter, insta och andra sociala medier! Det ordnades också en liten överraskningsfest åt Jossan. 

I samma veva som de packade sina saker fick jag klartecken att flytta tillbaka till lägenheten då värmen lagt sig lite och då fönstren i min lägenhet var bytta. Så, då fick jag börja reda högen av möbler som jag skuffat (i princip) in i köket för att ge byggubbarna tillräckligt med arbetsrum - vilket resulterade i att jag på samma gång möblerade om hela lägenheten! Så i mitten av augusti flyttade jag hem igen efter lite mer än en månad på vift - och jag spenderade en hel natt hemma innan jag igen åkte till Närpes på sommarens sista Grånne-helg och samtidigt fick stifta bekantskap med Kims nya busfrö - Alfons! 

Jag sätter ord på så mycket inom mig genom texter som finns här på bloggen, men även andra texter. Jag har hälsat på mor i Solv och fått se hur syrran stor-trivs i högstadiet!

Sedan har jag också tagit mig tillbaka in i redaktions-rollen efter lång "ledighet" då jag inte riktigt haft tid att åka på redaktionsmöten (har alltid krockat med annat) och sedan dålig skriv-inspiration. Men i slutet av augusti var det dags igen, denna gång i Jeppis!

Sedan har jag också haft andra spontana gäster, filmkvällar med vänner, varit ut på kvällspromenader, lunchat, varit ut och kört med vänner, varit servitör på ett bröllop, haft djupa konversationer, varit i kyrkan, skrivit, njutit av livet, haft spontan lovsångs-lunch första dagen i skolan, känt mig filosofisk, startat en ny Life-grupp, stor-städat min skrubb...och mycket mer! 

Sedan gick vi över till September och sommaren har susat förbi. Så, jag gjorde mig redo för att för första gången på tre år inleda ett skolår där schemat går från 9-17, fem dagar i veckan. Följde mitt tankesätt att "nya vägar kräver nya skor att gå i" också. Är nu alltså sådär "officiellt" medie-/masskommunikations-/journalistik- studerande och studierna inleddes den 3e. Jag har än en gång insett att ett väldigt intensivt och tungt år ligger framför men ser väldigt mycket fram emot det! Det roliga är ju att få göra nåt praktiskt för en gångs skull och dessutom tror jag vi har en väldigt fin klass! 

Ja, livet känns ganska bra just nu! Jag har vänner som jag den senaste månaden kommit ganska nära och de får mig att känna mig älskad på ett sätt jag inte gjort på länge. De överraskar mig konstant och den där rädslan att de ska tröttna&springa iväg börjar sakta sjunka undan. Jag har fått börja studera journalistik/media, vilket jag längtat efter! Jag trivs i min lägenhet, älskar min församling och har roliga saker på gång!

Have you ever wondered

Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I'd lie if I said I've never thought about it. The truth is, those words cross my mind quite often. There are a lot of people I'd miss if they left, but in my mind I doubt they'd do the same for me. 

            Have you ever wondered how long it would take before someone realised you were missing? That you're not there anymore. The sad truth is that whenever these thoughts cross my mind, I feel so sad. Sad that this is how my life turned out. Alone, where a handful days - at best - would pass before anyone would even start to wonder. Wonder where I am, why I'm not there. 
            Sometimes, out of curiosity, I'd like to quit all communication, keep the lights out in my apartment, never go out and see how long it would take. Have you ever thought about this? If you haven't - bless you! That means you are surrounded by friends that keep you close, that loves you and get worried by the slightest thing. It might even irritate you at times. But the truth is, you're really blessed! If you on the other hand have thought about this - I feel you! Even if I don't know you and therefore won't realise when you're gone, feel sad or something like that - I'm right here with you. You're never alone. 
            Like the Angel who once spoke to me - I'm not alone, I'm never alone. I can choose to always have love by my side. So can you. I chose, and even if the world hasn't changed and it still might take days before anyone realises I'm gone or isolating myself, but there will always be one person who will move mountains to find me, reaching through the darkness I've surrounded myself with. Because he loves me. When I hurt, he hurts. All he wants to do is love me and hold me in his arms. 
            Have you ever wondered if anyone would miss you if you were gone? I have.