There is something about Your name

Hittade en massa gamla bilder igår från de två tidigare åren. Oj, nog har man varit liten nog. Inte skulle man tro att man förändrats på två år, men tydligen, eller kanske inte så mycket jag, men mina klasskamrater. Kom även fram till att jag saknar min gamla frisyr lite, fast jag får se, gillar den som jag har nu ganska starkt också. 

en bild på mitt kortare, och då mörkbruna/röda hår

Just nu tycker jag att det är ganska torrt på skriv-fronten. Har väl inte direkt någon lust att skriva, och vet nog inte heller vad jag skall skriva. Inga djupa funderingar på lager heller, så ja, det är lite torrt nu. Kan förklaras av alla de skrivuppgifter vi varit tvungna att göra på sistone. Fast en artikel fick jag skriva här om dagen, och det var nog roligt att få skriva en artikel igen, det börjar vara ett tag sedan nu.

Vår skola har alltid varit lite konstig, jag menar, vi har övat julsånger nu i kanske 3-4 veckor. Inte undra på att man är lite trött på alla julsånger sen när alla andra börjar spela dem. Det är väl kanske det som är charmen med att fixa en julshow. Plus att man kan väl ganska lugnt säga att den är konstig även på andra sätt. 

Har annars skrivit höstens hörförståelser, två stycken, och fortsätter på fredag med textkompetensen i modersmål. Känns ännu inte särskilt verkligt att man skriver studenten, trodde att det skulle slå mig när jag satt och skulle skriva första hörförståelsen. Fast det har nog inte slagit mig än, kommer väl slå mig nu på fredag. Har fyra skrivtillfällen kvar, och det skall väl nog gå helt okej.

Sjungande grannar är alltid lika trevligt, eller? Nä, inte när man försöker koncentrera sig på att få en läsförståelse skriven, huvudvärken är inte till så stor hjälp den heller. Visst, jag kan ju inte direkt gå och klaga eftersom jag vet att jag själv har haft på musiken ganska högt flera gånger. Enda skillnaden är väl att jag inte haft mic till ljudsystemet och sjungit med. Inte sjunger de ju helt rent heller. 

Det är helt mysigt att gå hem när det regnar, speciellt om man råkar ha ett väldigt stort paraply som gör att man känner sig som ett dagisbarn igen. Man kan nästa gömma sig under paraplyet, eller ha paraplyet så lågt att man bara ser sina egna fötter och trottoaren ett par meter framför. Det var en mysig känsla, och det måste ha varit ganska roligt att möta mig på gatan också. Tänk mig med ett mega-paraply och ett stort leende som lyser upp hela ansiktet.